Gösta Bohman är så nära en ikon som den svenska högern kommer. Ändå har det tills nu saknats en sammanhållen skildring av Bohmans liv. Att Lars Tobisson har åtgärdat detta är viktigt, inte bara för de trogna skaror som ännu finns kvar utan för alla.
När Bohman blev partiledare 1970 var det för det minsta borgerliga partiet. 1982, året efter att han avgått som partiledare, var Moderaterna större än de andra borgerliga partierna tillsammans.
Gösta Bohman var Olof Palmes främste motståndare och deras förhållande och strider formade det svenska politiska klimatet under hela 1970-talet. Bohmans insatser lade även grunden för Moderaternas fortsatta utveckling och den liberalisering av Sverige som alla partier utom Vänstern nu omhuldar som sin egen. Att hans historia nu blir skriven betyder mycket för förståelsen av vår nutidshistoria.
Lars Tobisson, såväl nära medarbetare som vän till Bohman, har utnyttjat sin för ändamålet fördelaktiga sits på bästa sätt. I ”Gösta Bohman – porträtt av en partiledare” (Atlantis förlag, 2013) målar han en fullvärdig bild av människan bakom titeln.
Bohman hade en innerlig övertygelse, han brann för den och det smittade av sig på omgivningen. Pratar man med nu aktiva moderata politiker säger de inte sällan att det var annorlunda på Bohmans tid, att det aldrig skulle fungera i dag. Tiden var rätt då. Det är möjligt att de har rätt, men endast i så måtto att Bohman formade sin tid. Det fanns knappast något som uppenbart talade för en kommande högervind 1970. Socialdemokraterna hade vid det laget regerat i 38 år och sedan bara ett par år blåste vänstervinden med orkanstyrka. Palme kallade Moderaterna för ”en liten betydelselös sekt på högerkanten”.
Men Bohman var ingen politiker i dagens slätstrukna och välpolerade bemärkelse. Han var en riktig människa som råkade bli politiker – dessutom sent i livet. Bohman var 47 år när han valdes in i riksdagen och 59 år när han blev partiledare. Från att från början ha varit direkt opolitisk utvecklade han över tiden en politisk övertygelse ur sin uppskattning av traditioner och insikten om äganderättens betydelse för demokrati.
Bristen på tidiga politiska erfarenheter kan ha spelat stor roll. Han blev givetvis skickligare som politiker ju längre han verkade, men han fortsatte hela tiden att vara sig själv trogen. När väljarna insåg att slidkniven och utedasset inte var politisk rekvisita, fick han en oslagbar trovärdighet och Moderaternas framgångar blev allt tydligare.
Den stora lärdomen till dagens politiska generation är att ideologisk resning lönar sig. Det flyttar politiska positioner och gör det som är omöjligt i dag möjligt i morgon.