De senaste dagarna har motståndet bland Sveriges kommuner mot att ta emot ensamkommande flyktingbarn fått ett ansikte. Den lilla men rika skånska kommunen Vellinge har hamnat i rampljuset sedan man försökt sätta käppar i hjulen för grannkommunen Malmö som försökt att placera flyktingbarn där. Det är en viktig princip att ställa upp för människor i nöd. I Sverige har vi sedan lång tid lagt oss vinn om att vara ett humanitärt land som tar emot flyktingar. Det är något mycket grundläggande som inte bör ruckas på. Att det finns problem med mottagandet får man emellertid heller inte blunda för. De kravaller vi under hösten sett i vissa storstadsförorter är exempel på problem som uppkommer när migrations- och integrationspolitiken misslyckas. Mot bakgrund av den pressade ekonomiska situationen i kommunerna kan man till viss del förstå att de frestas att dra sig undan mottagandet och prioritera de egna invånarna. Kanske är det också så att staten har en del att bevisa för kommunerna om att man med arbetslinjen kommer att klara integrationen framöver och att hela ansvaret för de nya svenskarnas framtid inte kommer att vila på de mottagande kommunerna. Samtidigt får man inte glömma att det är just i tid av prövningar som humanismen och omtanken om nästan behövs allra mest, det är då som medmänskligheten måste segra. Kanske är det också lite av ett systemfel att genomförandet av det centralt beslutade flyktingmottagandet ska bygga på frivilligt deltagande av de självstyrande kommunerna. När enbart 103 av 290 kommuner tar emot blir det i sig också en tröskel då de mottagande kommunerna får en oproportionerligt stor del av de ankommande. Vad kan då göras när inte ens en av landets rikaste kommuner - Vellinge - frivilligt ställer upp för humaniteten? Kanske behöver ansvaret för placeringarna återtas av staten så att det kan fördelas jämnare över landet och inte blir beroende av kommunal frivillighet och ministrars vädjanden. Alternativt kanske staten även i humanistiska frågor måste tala det språk som kommunalbyråkrater förstår, nämligen det ekonomiska. Ge kommunerna ekonomiska incitament att välja rätt, låt de som inte tar emot flyktingar eller flyktingbarn betala dubbel avgift till det kommunala utjämningssystemet och halvera utbetalningarna ur samma system till de som inte tar emot några. Det skulle vara en signal så tydlig som någon: Vi har alla ett gemensamt humanitärt ansvar och ingen tillåts smita undan.
