I Storbritannien rasar nu en intensiv debatt kring förhållandet mellan Labour-partiet och fackföreningarna. Bakom den akuta uppståndelsen ligger en demokratisk skandal där Labours största donator, fackföreningen Unite (vars medlemmar förser Labour med ansenliga knappa 100 miljoner kronor per år), aktivt försökt påverka kandidatsvalet i en valkrets.
Unites generalsekreterare Len McCluskey har visserligen gjort sitt bästa för att hävda att allt är en överdrift. Ett halvhjärtat äventyr, inte minst eftersom han hade den goda men något otaktiska smaken att tala om vad de tänkte göra i en debattartikel ett par månader tidigare.
Den politiska retoriken i Storbritannien har nu skruvats upp rejält gentemot facken, och det på goda grunder. Infiltration och övertagande av politiska partier på det fördolda sätt som skett är minst sagt beklämmande.
Ändå är situationen bättre än vad den är i Sverige. Även i Storbritannien förutsätts det visserligen att medlemmarna vill donera pengar till Labour, men den som verkligen inte vill och bryr sig tillräckligt kan aktivt välja att deras pengar inte ska gå till Labour. De stannar visserligen i fackets politiska kassa, men det är åtminstone bättre än det svenska systemet där LO bara ger i väg stora summor pengar till ett parti som mindre än hälften av medlemmarna röstar på.
Frågan om vem som bestämmer över Socialdemokraterna i Sverige skulle kunna vara en betydligt större fråga än det nu är. Håkan Juholt lovade på sin tid att ge Kommunals ledning makten att utforma en lag om rätt till heltid. Då blev det en rätt stor debatt i vilken även särskilt samvetsgranna och demokratiskt sinnade socialdemokrater protesterade.
Och vad talar för att det har blivit bättre? Nu heter partiledaren Stefan Löfven och kommer i stället direkt från LO. Ett tydligare besked om att avståndet behöver ökas mellan fack och parti är svårt att tänka sig.
I Danmark klippte man banden redan 2001. Det länder dem till heder. Både parti och fack har mycket att tjäna på det. Socialdemokraterna behöver visa att man inte är någons knähund, det betyder inte att man behöver ändra inställning till facket, bara förhålla sig till det på ett fristående vis.
För LO hägrar möjligheten att tjäna alla sina medlemmar och inte bara den tredjedel som vill skänka sina surt förvärvade slantar till Socialdemokraterna. Det skulle också kunna hejda det medlemsras som många LO-förbund upplevt under en längre tid. Många som skulle vilja vara med i facket känner sig borttvingade av den obligatoriska partipolitik som följer med medlemskapet. Det vore något det.