Myndigheters uppgifter kan tolkas på många sätt - att vara en födkrok för pr-branschen är dock inte bland de giltiga tolkningarna. Trots ökade kommunikationsanslag ökar dock myndigheternas inköp av tjänster från pr-byråer. Det borde egentligen väcka större reaktioner än de omskriva personalfesterna.
När tidningen Publikt, nyhetsmagasinet från fackförbundet ST, granskade 15 myndigheter visade det sig att 14 av dem köpt pr-tjänster för sammanlagt 69 miljoner sedan år 2010. Den enda myndighet som kunde uppvisa en ren byk var pensionsmyndigheten. Värst var Tillväxtverket, Trafikverket och Arbetsförmedlingen.
Gemensamt för de tre värsta syndarna är att deras uppdrag inte alltid kan sägas uppfyllas tillfredsställande. När det gäller Tillväxtverket kan det visserligen göras gällande att alla pengar som inte går åt till att störa marknaden för framväxande företag är bra, och att lägga pengar på pr genererar åtminstone tillväxt och jobb i den sektorn. Dessvärre för myndigheten är det inte mer än ett ytterst raljant sätt att försvara myndighetens slöseri. Att en myndighet inte borde finnas rättfärdigar inte vilket användande som helst av dess medel.
Civilminister Stefan Attefall är kritisk till pr-satsningen och säger till Publikt att han "tror att många smittats av samhällsandan. Då kan myndigheter betrakta sig som fristående aktörer och det är de inte."
Köpen av pr-tjänster rimmar dessutom illa med det faktum att antalet anställda kommunikatörer inom den statliga förvaltningen har ökat från 1.841 stycken år 2005 till 2.360 år 2010. Denna ökning på över 28 procent under femårsperiod har uppenbarligen inte haft avsedd verkan eftersom inköpet av pr-tjänster ökat kraftigt under samma period. Det vore inte orimligt att dra slutsatsen att många av de anställda kommunikatörerna är närmare att vara övertaliga än värda sin vikt i guld. Med ett så stort tillskott bör det nämligen finnas alla förutsättningar att sköta det allra mesta inom ramen för den egna verksamheten.
Ett annat problem i det här sammanhanget är myndigheter som använder sina tilldelade medel för att bedriva aktiv opinionsbildning. Myndigheter är tillsatta för att förverkliga politiska beslut och ska inte under några omständigheter ikläda sig opinionsbildarens skepnad. När myndigheter använder delar av sin budget åt att försöka påverka beslutsfattarna utmanar de det demokratiska regelverket. Ibland sker det med hjälp av pr-byråer, ibland utan. Det spelar i det här fallet ingen roll. Sådant ska skötas inom de kanaler som redan finns. Klarar man inte det får man byta ledning.
När myndigheter agerar på de två ovanstående sätten uppvisas inget annat än en enastående oförståelse för organisationens uppdrag. Myndigheterna finns till varken för att föda pr-branschen eller för att påverka den förda politiken.