EU:s gemensamma jordbrukspolitik är ett viktigt och hårt debatterat fenomen. Under natten mot onsdagen enades EU:s jordbruksministrar om justeringar i deras tidigare förslag och förhoppningsvis har man när det här trycks kunnat enas med EU-parlamentet om en slutgiltig överenskommelse.
Den gemensamma jordbrukspolitiken (Cap – Common Agricultural Policy) skapades en gång i tiden för att hantera ett stort överskott. Man köpte spannmål till interventionslager för att stabilisera marknaden och kunna garantera ett visst lägstapris. Det var ett kraftigt ingrepp i marknaden men det bedömdes vara behövligt för att inte riskera att slå ut stora delar av det europeiska jordbruket.
Nuförtiden har Cap gått från att handla om jordbruk till att handla om väldigt många andra saker såsom regional-, social- och miljöpolitik som även råkar producera en skvätt mat. Något som inte har gjort det lättare att förhandla nya lösningar.
I takt med att man hittar alltfler omständigheter att ta hänsyn till minskar också möjligheterna att minska den stora utgiftspost som EU:s jordbrukspolitik utgör, ungefär 500 miljarder kronor, något som många har krävt.
Sverige har fått igenom förslag om att hänsyn ska tas till den särskilda situation som råder i skogstäta områden. Några andra ljusglimtar finns också: Stödet riktas till brukarna i stället för ägarna (men det lär sippra igenom till slut ändå) och bidrag ska inte ges till tobaksodling.
Medlemsländernas självbestämmande kring hur stöden ska fördelas kommer dock att minska. I dag finns det stora skillnader mellan länderna, dessa ska obönhörligen minska även om total utjämning inte är möjlig.
Särbehandling är ett annat ovälkommet tema i den framtida jordbrukspolitiken. Det kommer att bli möjligt för medlemsländerna att särskilt premiera småbruken. Värre är dock att det kommer att bli tvingande att införa stöd till unga lantbrukare. Det var inte oväntat men klart olyckligt.
Jordbrukarna av i dag är en åldersstigen yrkesgrupp, i Sverige är den genomsnittlige jordbrukaren 58 år, heltidsjordbrukaren är i snitt 55 år. Det har EU-parlamentet tagit fasta på och vill åtgärda med ekonomiska verktyg. Men jordbruk har alltid till stor del varit en arvsverksamhet. En generation börjar nu närma sig sitt aktiva slut och en annan kommer att ta över. Vänta tio år så kommer ”problemet” att ha löst sig självt.
Det finns dock visst fog för oron att unga svenskar inte vill bli jordbrukare, men det är inte på grund av bristen på extra bidrag. Det handlar mer om den massiva regelbörda och hårda straffbeskattning som tynger jordbruket. Att ändra på det vore onekligen en god gärning.