DE REKORDHÖGA SIFFRORNA på antalet unga med aktivitetsersättning, eller förtidspension i dagligt tal, är ett stort problem.
Utanförskapet för många av dem som är drabbade är omfattande, inte minst som ung är det viktigt att ha möjligheten att prestera och bidra till samhället utifrån sin kapacitet.
Men den konspirationsteoretiske som gärna pekar ut siffrorna som ett resultat av cyniskt agerande från en arbetslinjefixerad regering får kanske ta och lugna ner sig lite. En viktig anledning till att ökningen av antalet unga med aktivitetsersättning är så hög beror till stor del på förändringar i sjukförsäkringssystemet.
Icke desto mindre är siffrorna för höga, och måste tas på allvar.
Enligt utredningen som gjorts och den statistik den bygger på har ohälsotalen bland unga inte ökat sedan 2003. I stället har flera som hamnat där gjort det på grund av långvarig arbetslöshet, till exempel.
Problemen att etablera sig på arbetsmarknaden, för många eftersom att de inte är “anpassade" till den snäva syn vi har på delaktighet, har för många lett till en förtidspensionering. Och det är ett misslyckande.
Den största utmaningen här är inte ekonomisk. Den grundar sig på att alla människor måste ha rätt och möjlighet att bidra till samhället till 100 procent av sin förmåga.
I somras lanserade Folkpartiet ett förslag på att helt slopa aktivitetsersättningen. Enligt förslaget skulle unga människor med aktivitetsersättning, som inte har någon arbetsförmåga alls, gå över till sjukersättning, och den som har någon arbetsförmåga skulle kunna komma in på en anpassad arbetsmarknad.
Om ett avskaffande av aktivitetsersättningen är svaret går att diskutera. Men diskussionen måste finnas, och kan inte bara handla om vem som bär den politiska skulden.
Den kan heller inte utgöras av ett försvarstal från dem som står ansvariga, eller som poängplockande av en opposition som vill locka sympatier.
Debatten om människorna bakom de dystra siffrorna måste fram. För deras skull.
Många av de berörda har någon form av arbetsförmåga, och det är oansvarigt att låta dem låsas fast i det utanförskap det innebär att inte kunna vara aktiv och delta i samhället, om än det gäller en anpassad arbetsmarknad.
Till det finns möjligheter, flera företag nischar sig på det området. Och inte minst finns det en skyldighet att erbjuda alla människor en delaktighet och en väg ut ur utanförskapet.