Tre forskare verksamma vid Fysisk resursteori presenterade nyligen en rapport där de påstår att nötkött är den största miljöboven. Maken till ensidig analys får man leta efter.
Det är nu inte så att forskarna har fel i sak. Vårt genomsnittliga koldioxidutsläpp beror till stor del på konsumtion av nötkött. Kött från främst nöt och lamm stod 2006 för tre procent av vårt energiintag och för över hälften av våra koldioxidutsläpp (givet att andra gaser konverteras till motsvarande koldioxidutsläpp). Det finns ingen anledning att ifrågasätta detta.
Det är först när forskarna frångår sitt yrkesområde och använder sina fynd som grund inte enbart för vidare analys utan även för att tala om för oss andra hur vi ska agera som det går utför, ordentligt.
Forskarna uppmanar svenska folket att sluta äta nötkött. De vill också beskatta jordbruket hårdare bland annat för användningen av fossila bränslen. Dagens situation, menar de, utgör en ineffektiv klimatpolitik.
För de flesta är det uppenbart att Chalmers-forskarna har missat väsentliga delar av den större bilden. Bland dem bör inte minst nämnas det svenska jordbrukets kvalitet. Det är inte en slump att svenskt kött är dyrare än utländskt. Det beror på såväl högre skattepålagor på det svenska jordbruket, som striktare regler för själva djurhållningen.
Effekten av att i enlighet med forskarnas förslag beskatta det svenska jordbruket till döds skulle inte bli att vi äter mindre kött utan att vi skulle importera mer. Djuren skulle överlag behandlas sämre och det skulle krävas fler och längre transporter.
Jordbrukets vikt för en levande landsbygd är fastslaget många gånger om, senast i rapporten Hållbarhet i svenskt jordbruk 2012 (SCB, LRF, Jordbruksverket och Naturvårdsverket). Jordbruket är avgörande inte bara för alla de arbetstillfällen som det skapar runtom i landet utan även för att hålla landskapet öppet och varierat.
Arbetstillfällena utgör en ekonomisk grund för samhället utanför städerna, och de öppna landskapen har försett oss med de naturmiljöer vi åtrår för vår fritid och rekreation samt i viss mån andliga fostran. Dessutom utgör ängs- och betesmarker, diken och småvatten och så vidare livsmiljöer för en stor mängd djur och växter. Utan jordbruket kommer den biologiska mångfalden att drabbas hårt. Det har redan börjat.
Enligt Jordbruksverket har betesmarksarealen minskat med 20 procent sedan 2005. Betesdjuren försvinner i ett rasande tempo från det svenska landskapet och det kommer inte att leda till något gott.
Att forskare inte har koll på hela bilden är okej. De ska vara inkörda på sitt speciella fält. Men de ska inte ge sken av något annat, vilket är fallet med forskarna från Chalmers. Om vi likt dem endast tar hänsyn till ett av alla de mål vi har att balansera är sämre djurhållning, igenväxt natur och utdöda djur- och växtarter bara några av de effekter vi kan vänta oss.