ATT BEFOLKNINGEN blir allt äldre är en trevlig sak; många kommer att få se sina ättlingar födas i fler led än tidigare. Men den låga pensionsåldern är ett problem som inte går att skjuta på framtiden.
Den försörjningsbörda som vilar på den allt mindre del av befolkningen som arbetar blir tyngre för varje dag. Det måste lösas nu. Antalet kommuner med ansträngd försörjningsbörda kommer att öka från tre i dag till nästan 120 stycken år 2050. Främst kommer det att drabba kommuner på landsbygden, eftersom urbaniseringen gör att många ungdomar flyttar därifrån.
För att motivera människor att arbeta längre vill Moderaterna att det extra jobbskatteavdraget ska gälla från 64 års ålder samt att åldersgränsen för studiemedel höjs för att bana väg för karriärbyten senare i livet. Det är steg i rätt riktning.
Framtidskommissionen släppte nyligen rapporten Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen. Den innehåller främst saker som redan florerat i debatten. Som att man i stället för att höja pensionsåldern kan höja skatterna, avgifterna för välfärdstjänster eller helt gå över till privata alternativ och försäkringar som var och en får sörja för själv.
Men att inget av dessa alternativ är goda lösningar på problemet, utan innebär en urholkning av välfärdens tjänster för såväl de medborgare som har det gott ställt som för dem som har det sämst. En bättre och mer solidarisk lösning är att bidra med mervärdet av sitt arbete under en längre tid. Den tar även upp problematiken kring ungdomsarbetslösheten, att ungdomar över lag måste komma in på arbetsmarknaden tidigare än de gör i dag.
I större städer är det ofta fler ungdomar som vill ha jobb än äldre som lämnar. Men på glesbygdskommuner är det tvärtom dubbelt så många pensionsavgångar som ungdomar som börjar arbeta. Utmaningar ligger därför främst i en lyckad matchning mellan ungdomars kompetens och de kunskaper som efterfrågas när äldre genrerationer till slut lämnar över.
I jord- och skogsbruk, vård och omsorg förutses stora åldersavgångar. Där behövs det arbetskraft. Sverige är dessutom ett avancerat industriland och de största intäkterna kommer från exportindustrin. Den yngre arbetskraften måste ha kompetens att ta över detta när de äldre generationerna går i pension.
Hur mycket längre behöver vi då jobba? Efter vilka nya mått ska vi ändra vår attityd? Frågan ställs i rapporten och svaret blir att om vi låter pensionsåldern följa ökningen i medellivslängden kan en hållbar standardökning fördubblas. Det är inte ett orimligt mål. De som arbetar måste förmodligen vänja sig vid tanken att ha flera karriärer. Och arbetsgivare måste sluta se 57-åringar som gamla.