Majoriteten av Sveriges grund- och gymnasieskolor brister i sina kunskapsresultat. Tolv procent av eleverna lämnade inte grundskolan med behörighet för något av gymnasieskolans nationella program. Det är en av slutsatserna i Skolinspektionens dystra rapport för år 2011, som i fredags överlämnades till regeringen.
Det rör sig inte om något plötsligt bakslag, snarare bekräftar rapporten en illavarslande trend. Andelen elever som inte kommer in på något gymnasieprogram har åter ökat - nu till rekordhöga 12,3 procent - vilket naturligtvis är oacceptabelt. Statistiken varierar kraftigt över landet och genomsnittet dras upp av skolor i storstädernas problemområden med skräckexempel där inte ens hälften av eleverna klarar lärandemålen.
Andra faktorer som påverkar hur väl eleverna lyckas är bland annat om föräldrarna har gått ut gymnasiet samt om eleven bodde i Sverige innan skolgången inleddes.
Det är i sig inga nyheter. Likväl är det ett allvarligt problem att klyftorna mellan dem som klarar och de som inte klarar grundskolans lärandemål växer. Tidiga avhopp från skolan innebär nästan oundvikligen arbetslöshet och utanförskap.
Enligt Skolinspektionens rapport har informationen om vad som krävs för en lyckad skolgång varit tydlig till elever och föräldrar, men brustit vad gäller själva skolorna.
Det är naturligtvis olyckligt, men aktualiserar också frågan vad som egentligen är föräldrarnas respektive skolans uppgifter. Under alla förhållanden utgör skolgången en betydande del av unga svenskars uppfostran.
Däremot är det rimligt att förutsätta att föräldrarna tar ansvar för att lärare ges möjlighet att ägna sig åt sin arbetsuppgift, utlärandet, och inte behöver ägna lektionstid åt att uppfostra barnen i klassrummet.
Rapporten pekar också ut bristande individanpassning som ett av huvudproblemen. Goda förutsättningar för alla individer är ett av ledorden i den svenska skolan, men att åtgärda problemet är förstås resurskrävande.
Än värre är kanske att så pass många lärare ställer allt för låga krav på eleverna. Att sänka lärandemålen och förstärka betygsinflationen, förvisso med det goda syftet att minimera utslagning, är trots allt ingen framkomlig väg att vandra.
Allt annat än lärandemål som placerar svenska elever högt i den internationella konkurrensen är att sikta för lågt. Men sådana krav måste kombineras med individanpassade lösningar som tidigt minskar risken för avhopp från skolan och det utanförskap det ofrånkomligen innebär.