Drönare, det vill säga obemannade luftfarkoster, har plötsligt blivit ett högaktuellt ämne. Det har dessutom blivit en inrikespolitisk fråga.
I TV4:s Kalla fakta avslöjades nyligen att Sverige sedan 2005 har satsat 750 miljoner kronor på att tillsammans med fem andra europeiska länder utveckla drönaren Neuron. Aftonbladets läsare kunde i fredags ta del av en debattartikel där Svenska freds- och skiljedomsföreningens ordförande Anna Ek går till hård attack mot den svenska inblandningen i Neuronutvecklingen. Och i veckan presenterade den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld rapporten "Drönarkriget - ett krig som alla andra" av Katarina Tracz.
Det är något med drönare som gör att kritiken mot dem blir upphetsad och indignerad. Det som provocerar motståndarna så hårt är förmodligen just själva anledningen till att de har utvecklats: den sändande parten riskerar inte egna liv.
Drönarna är dock ett led i en utveckling som har pågått under en lång tid. Civila förluster är ett tragiskt inslag i alla krig men utvecklingen har varit inriktad på att minska dem. Naturligtvis har även skyddet av de egna soldaterna varit en viktig aspekt.
Tracz går i sin rapport igenom forskningen om drönarna och konstaterar att det inte finns några tecken på att det geografiska avståndet skulle
medföra att de som opererar drönarna har lät-
tare att ta andra människors liv. Föga förvånande kanske, få människor vill alls ta andras liv och det är en av anledningarna till att omhändertagandet av krigsveteraner är så pass viktigt.
Drönarna är bara en vapenplattform, inte något annat. De kan användas på rätt sätt och de kan användas på fel sätt. I enlighet med krigets lagar och i strid med desamma. Kritiken mot att drönarna skulle vara ett sätt att begå utomrättsliga avrättningar är dock särskilt märklig. I krig är det fullt tillåtet att slå ut motståndarens soldater och militära ledare.
En annan invändning har varit att användningen skulle kränka staters suveränitet. Befinner sig två länder i krig med varandra, om en stat har gett sitt medgivande till det eller om ingen stat existerar och andra avtal inte hindrar det är det dock fullt tillåtet att använda militära medel i annat än eget territorium. Den internationella rätten är likadan nu som den var före drönarna.
Den som tror att utvecklingen av drönarna utgör ett särskilt ondskefullt påhitt bör fundera ett varv till på saken. Det finns problem med hur drönarna har använts, i vart fall i Pakistan vilket dock har skett med den pakistanska regeringens alltför goda minne.
Drönarna är här för att stanna. De erbjuder möjligheter att skydda dels de egna soldaterna samt civila. Det vi bör göra är att fortsätta hålla hårt på internationella lagar, oavsett vilka vapenslag som används.