Saudiaffären är inte bara ett problem för Fredrik Reinfeldt. Det är också ett minst lika stort problem för Stefan Löfven, som sitter på toppen av en organisation som drar åt vitt skilda håll.
När krubban är tom bits hästarna, sa Göran Persson i en intervju häromveckan. Det är så de senaste årens turbulens och maktkamper inom socialdemokratin kan förstås. Partiet gick bra att hålla ihop när ministerposter kunde användas som lockbete och lojalitet belönas med landshövdingsposter.
Då gick det att hålla leden slutna. Men nu har det snart gått två mandatperioder utan regeringsmakt. Och med krympande valresultat minskar samtidigt partistödet och de ekonomiska resurserna.
Många har förlorat positioner och många upplever att de sitter osäkert. Det är trångt och rangligt på karriärstegen.
Då börjar bitandet.
I det politiska spelet om makt och positioner blir åsikterna ofta verktyg snarare än mål. Men Socialdemokraterna präglas samtidigt av allt större åsiktsskillnader som faktiskt bottnar i olika värderingar och övertygelser.
Företrädare för SSU, S-studenterna, S-kvinnorna och Tro och solidaritet (tidigare Broderskapet) har gemensamt gått ut och krävt att partiet tydligt ska göra klart att nya avtal med Saudiarabien inte ska slutas efter 2014.
Partiledaren Stefan Löfven och den utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin vill däremot inte lova att riva upp avtalet när det är dags att förnya det 2015, om Socialdemokraterna då kommit i regeringsställning.
Konflikten i sakfrågan är ett symptom på en större slitning. Å den ena sidan finns radikala, idealistiska och ideologiska krafter. Å den andra sidan finns mer konservativa, pragmatiska och tillväxtvänliga socialdemokrater.
I den senare kategorin återfinns Löfven, som gärna talar om näringsliv och har sin bakgrund i industrin. Den förra tycks samtidigt bli starkare för varje år.
Denna konflikt bör inte förväxlas med det kontrollerade gnabbande som Socialdemokraterna alltid varit experter på: att vara i opposition mot sig själva, genom både demonstrationer och mediala utspel. Det här är betydligt allvarligare.
Många talar om en växande spricka i partiet, mellan pragmatismen och vänsterradikalismen.
I den balansgången blir Saudiaffären bara en liten vindpust. Det kommer sannolikt blåsa avsevärt hårdare och radikalare vänstervindar.
Det hela underlättas inte av ett eventuellt samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Något som förr eller senare måste ske på ett eller annat sätt om Löfven ska kunna bli statsminister.