MÅNGA LEVER fortfarande kvar i tron om att Sverige har varit eller kan vara en betydande röst i världen. De flesta har dock synat Olof Palmes uppblåsta Sverigebild och insett att vi är ett litet land i internationella sammanhang. Tillammans med våra grannländer kan vi däremot få en stark röst.
De nordiska ländernas intressen är gemensamma eller snarlika. Lägg därtill en kulturell och historisk gemenskap. De nordiska länderna har länge funnits med varandra i både med- och motgångar.
1952 bildades Nordiska rådet. Det består av ledamöter från parlamenten i de fem nordiska länderna och de tre självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland. Det var och är en unik och utifrån förutsättningarna effektiv form för internationellt samarbete.
Passfriheten för nordiska medborgare och rätten att bo i grannländerna var ett tidigt resultat av rådets arbete. I dag är det ofta små men viktiga frågor som behandlas. På ärendelistan för 2012 finns bland annat bättre utbyte av information om djuruppfödare med djurförbud.
Efter att Nordiska rådet fattat ett beslut skickas det till Nordiska ministerrådet, det regeringarna möts regelbundet. Det är ett formellt samarbete som även tjänar till att svetsa samman de nordiska länderna i andra frågor, som är på agendan i EU samt andra internationella sammanhang, såsom klimatmötet i Köpenhamn 2009.
Med först Danmarks sedan Finlands och Sveriges inträde i EU, och de andra nordiska länderna knutna till EU med avtal, förutspåddes det nordiska samarbetet snart vara överflödigt. Men utvecklingen har blivit en annan.
Den praktiska politiken utformas förvisso allt mer inom ramen för EU, men vanan vid nordiskt samarbete underlättar för våra länder att vinna gehör för synpunkter på det europeiska planet. När Sverige inte ensamt kan bli lyssnat till har ett enat Norden en röst som gör sig hörd.
Med de nordiska ländernas försvarspolitiska utveckling är samarbetet än mer betydelsefullt. Finland och Sverige är fortsatt alliansfria. Danmark, Norge och Island med i Nato. Men det har gjorts politiska solidaritetsförklaringar och försvarsmakterna har rent praktiskt anpassats för att fungera tillsammans.
Det finska försvaret är anpassat för att hålla landgränsen. Det svenska för Östersjön. Det norska för att Nordkalotten. Det danska är inriktat mot internationella insatser.
Nordiska rådet bildades delvis för att vi inte kunde enas om ett nordiskt försvarssamarbete. I dag är vi där. Frågan är hur samarbetet kan utvecklas ytterligare.