ATT RENSA ut Tintin-albumen från barnavdelningen på Kulturhuset i Stockholm var ett osedvanligt dåligt tilltag. Censur undergräver debatten och har ingen plats i en liberal demokrati. En skattefinansierad verksamhet ska inte avgöra för medborgarna vad de ska tillåtas läsa.
Lika illa är det att det finns debattörer som på allvar försvarar Behrang Miris, Kulturhusets konstnärlige ledare för barn och unga. Kitimbwa Sabuni, talesperson Afrosvenskarnas riksförbund, och Damon Rasti, debattör och grundare av Tjuvlyssnat.se, tog Miri i försvar i varsin debattartikel på SVT.
Gemensamt för dessa artiklar är att de dels reser flera frågor om författarnas politiska preferenser, dels behandlar frågan som om den handlade om rasism. Ingen seriös debattör har dock gjort gällande att Tintinalbumen ska finnas tillgängliga eftersom de ger en rimlig bild av afrikaner.
De första äventyren präglas av den tidens förhärskande syn på omvärlden. Beslutet togs heller inte tillbaka på grund av folk invände mot att beslutet fattats av någon vars familj kommit till Sverige efter 1600-talet. Kritiken hade sett likadan ut om kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth själv fattat censurbeslutet; det bärande elementet har varit censuren i sig.
Att beslutet togs tillbaka redan före lunch samma dag som DN:s intervju med Miri publicerades är i sig talande för beslutets kvalitet. Av intervjun framgick att Miris avsikt var att rensa ut alla böcker som han ansåg olämpliga och att det borde göras även på vuxenavdelningen. Gissningsvis kommer han inte tala om det nästa gång.
Tendensen att förbjuda saker man ogillar, eller om man inte har den möjligheten vara högljutt kränkt och kräva ett förbud är i sig oroande. Om allt som stör någon skulle förbjudas skulle vi sannolikt gå miste om allt av värde. Tusen och natt skulle inte ha en chans med den kvinnosynen.
Vidden av Miris misslyckande även av uttalandet i pressmeddelandet som gick ut i tisdags förmiddag: "Jag ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur." Att "plocka bort" böcker är dock raka motsatsen till att debattera. I stället för en dialog använde Miri sig av sin makt för att få sin vilja igenom.
Den bestående frågan efter denna sorgliga historia är i vilken mån vi kan lita på att våra bibliotek och andra kulturinstitutioner inte hemfaller åt censur i skymundan. Så länge denna verksamhet är utlämnad åt opinionsbildare i stället för bibliotekarier kvarstår problemet.
Allt kan inte vara anpassat efter 2000-talets krav. Utan historien skulle dessutom hela vår samtid vara omöjlig att förstå. Det är inte nödvändigt att tolka allt skrivet som påbud om hur man ska handla.