Höger- och vänsterpolemik i svensk kulturdebatt. Kulturvänstern är ett begrepp de flesta känner igen, men borgerlig kulturpolitik klingar inte lika bekant. Det visar kanske på det problem skådespelaren Ulf Brunnberg, själv borgerlig, påtalade i en debattartikel i Expressen häromdagen. Och att det verkligen finns ett problem visade sig tydligt när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth igår svarade på kritiken.
Kulturpolitik är bevisligen ett engagerande debattområde. Och nu har alltså en diskussion om borgerlig kulturpolitik, där kritik kommer från borgerligt håll, satt igång. Och det är nyttigt.
Kulturministern välkomnar kritiken som riktas åt att borgerligheten förhåller sig passiv och inte bjuder något riktigt alternativ till kulturvänstern, som Brunnberg omtalar som "bakåtsträvare och empatilösa" - aktörer som bara handlar för egen vinnings skull.
Bland borgerliga som intresserar sig för kultur hörs ofta att man känner sig besviken på den borgerliga kulturpolitiken, eller snarare avsaknaden av densamma.
Det har funnits förhoppningar om förändringar på ett område som domineras av en vänster som Socialdemokraterna låtit hållas i utbyte av dess stöd. I stället för kulturministern en politik som tyvärr inte ser ut att lämna några större avtryck.
Faktum är att det inte har synts nämnvärt på det kulturpolitiska området att Sverige har haft en borgerlig regering sedan 2006. Desto tydligare syns det i områden som biståndspolitiken, på det finanspolitiska området och i näringsfrågor, för att ta några exempel.
Men inte här.
Det är ett problem. Vid närmare betraktelse verkar det snarare som att kulturministern bestämt sig för att inte gå i klinch med den dominerande kulturvänstern.
Det är en strategi som inte förefaller vara särskilt lyckad.
För Brunnberg har faktiskt rätt. Det är en gammal syn på vad kulturen bör vara och tillhandahålla som dominerar. Kulturvänstern agerar för egen vinnings skull, skriver han.
Men kulturen kan aldrig utformas för att uppnå mål eller fylla särskilda syften. Den bör inte vara ett verktyg, varken på ett politiskt plan eller inom något annat område.
I stället måste kulturen vara verkligt fri i avseendet att den skapar och ger upplevelser som inte går att mäta.
Kulturen måste vara mer än en nytta och det borde inte finnas plats för direktiv om innehåll eller mål. Men så ser det inte ut i svensk kulturpolitik idag. Och för att ändra på det behöver kulturministern verkligen våga röra om ordentligt.