Vad har Piratpartiet, Feministiskt initiativ, Sverigedemokraterna och Junilistan gemensamt? De är tecken på att människor som vill förändra samhället inte längre går med i ett etablerat parti, utan startar, blir medlemmar i eller röstar på ett nytt parti.
Att det bildas många nya partier, och att flera av dem har haft valframgångar kan tolkas som att de etablerade partierna framstår som omöjliga att påverka och förändra.
En sådan tankegång finns hos statsvetarna Erik Amnå och Joakim Ekman. På DN Debatt (24/4) presenterar de forskning som visar att unga är mer politiskt intresserade än vad som brukar antas. Forskarna vill därför rikta strålkastarljuset mot partierna - är de oföränderliga strukturer där nya medlemmar bara är välkomna som "stödtrupper"?
Omar Mustafas korta karriär i Socialdemokraternas partistyrelse, liksom Islamiska förbundets tidigare ordförande Abdirizak Waberis riksdagsplats för Moderaterna, ger bilden av partier där politiken utformas av en liten hård kärna. Islamiska förbundet har en annan värdegrund än både S och M. Att höga företrädare för förbundet ändå anses platsa på toppositioner i Sveriges två största partier kan bara tolkas som att Mustafa och Waberi tilldelats roller som röstdragande galjonsfigurer, utan verkligt politiskt inflytande.
Mustafa och Waberi som röstmagneter får industrimannen Lars Bern att gå till våldsamt angrepp på de etablerade partierna. På Newsmill (21/4) skriver han att människor som blir medlemmar för att påverka partiernas program ofta inte är önskvärda.
Bern svartmålar politikernas motiv, och har en enkelspårig tro att allt skulle lösas om det skattefinansierade partistödet avskaffades. Samtidigt har han viktiga poänger när han beskriver hur möjligheten för partimedlemmar att påverka politiken har urholkats, och att detta reducerar politiken till jakt på röstboskap och samling i mitten.
Interna maktkamper i partiernas elitskikt gör det ännu svårare för partimedlemmen på gräsrotsnivå att påverka politiken. Socialdemokraternas val av både Håkan Juholt och Omar Mustafa har varit frukten av sådana falangstrider. Gräsrötterna har haft föga att säga till om, och partiet har tagit skada.
En elitistisk invändning är att politiken har blivit så komplicerad att klyftan mellan proffspolitiker och politiskt intresserad allmänhet är oundviklig. Men det andas förakt för demokratin när partierna påstår sig "lyssna in" men fattar de viktiga besluten i bunkrar utan påverkansmöjlighet.
De etablerade partierna måste bli både idémässigt tydligare och våga lyssna på riktigt till sina medlemmar. Gör de inte det kommer medborgare som vill förändra samhället att fortsätta bilda och rösta på nya partier.