Sponsrade läromedel har väckt Miljöpartiets ilska. Upprinnelsen är bland annat Skolvärldens genomgång av vad kommunerna spenderar på läromedel. I genomsnitt lägger kommunerna 20 procent mindre på skolböcker och liknande nu än för tio år sedan. Det senare är oroväckande, det förra är det inte nödvändigtvis.
Läroböcker av hög kvalitet är oerhört viktigt för en god skolgång. Det kan de allra flesta skriva under på. Någon nödvändig korrelation mellan kvaliteten och kostnaden finns egentligen inte, men det vore konstigt att påstå att nedskärningen de senaste tio åren lär ha resulterat i bättre skolböcker.
Att skolan är ett tacksamt verksamhetsområde för kommunpolitikerna att skära i är dock ingen nyhet. Ansvar för en nedskärningspolitik på skolområdet bör lämpligast hanteras genom att ansvarigt parti bestraffas av väljarna i kommunvalet. Men den gemensamma valdagen medför att scenariot är en aning utopiskt. I verkligheten överskuggas de lokala frågorna av riksdagsvalet och de nationella frågorna.
Detta till trots bör man inse att det politiska ansvar som vilar på kommunpolitikernas axlar enbart kan utkrävas av väljarna själva. För de en politik som invånarna inte ställer upp på ska de inte få fortsätta. Det offentliga kan och bör endast agera genom att införa skilda valdagar och låta de kommunala frågorna få den uppmärksamhet de förtjänar.
Att företag bekostar läromedel som skolorna får ta del av gratis låter till en början klart oroande. Tankarna far närmast till att snabbmatsjättar skulle förse skolor med böcker om näringslära med tveksamt objektivt innehåll. Så ser dock inte verkligheten ut.
Såväl företag och fackförbund som organisationer och myndigheter står bakom de många titlar som finns tillgängliga. Det handlar dock inte om böcker som kan användas i stället för en lärobok i exempelvis naturkunskap. Det handlar snarare om enfrågeböcker som förklarar ett visst ämne, till exempel livet på en bondgård.
En annan poäng som snarast talar för dessa böcker är värdet av att lära sig källkritik. Ingen gör egentligen gällande att det skulle vara positivt att gå igenom skolgången och tro att allt som är skrivet är sant.
Givetvis fordrar det att läraren klarar av att hantera situationen, men det är strikt taget hela skolväsendet beroende av.
Att till exempel jämföra hur LO och Svenskt Näringsliv beskriver strejkrätten och dess effekter torde vara en synnerligen lärorik uppgift för en högstadieklass. Men det kräver förstås att läraren inte känner ett behov av att duscha i vigvatten när Svenskt Näringsliv kommer till tals. Kanske är det där skon klämmer?
Det enda som är värt att ta med sig från detta rop på uppmärksamhet från Miljöpartiets sida är vikten av bra lärare. Något som vi med fog kan vänta oss av den nya lärarutbildningen.