Med en årlig snittlön på 262.000 kronor om året för lärare i gymnasieskolan, vilket kan jämföras med 333.000 kronor inom OECD-området, är lärarlönerna
i Sverige en het politisk potatis. Lönenivån och den magra löneutvecklingen säger något om vad samhället prioriterar.
Samtidigt är utmaningen för svenskt utbildningsväsende mer komplicerad än att höjda lärarlöner skulle råda bot på alla tillkortakommanden. Problematiken i skolan sträcker sig från skolor i utsatta områden - där mindre än hälften av eleverna klarar de uppställda lärandemålen - till en landsomfattande sänkning av ambitionsnivån för att undvika utslagning och dåligt självförtroende hos elever som annars skulle få låga betyg.
Resultatet har blivit att Sverige placerar sig allt sämre i internationella undersökningar av lågstadieelevers kunskaper. Även de som läser vidare efter gymnasiet får med sig sämre förberedande kunskaper.
Det är inte eleverna som ska lastas för att de lär sig allt mindre. Tvärtom har skolsystemet försämrat möjligheterna för inlärning. En av anledningarna är en
undermålig lärarutbildning som med låga intagningspoäng och dito prestationskrav avskräckt ambitiösa läraraspiranter.
Dessutom har utexaminerade lärare knappast fått bättre arbetsro av en ständig ström av nya direktiv i undervisningen. Det är problem som måste åtgärdas snabbt. Lärarutbildningen bör reformeras och de direktiv som ges i läroplaner måste vara långsiktiga och inte beroende av växlande politiska opinioner.
Ett av målen bör vara ökat fokus på kunskapsförmedling - hur självklart det än låter. Därmed inte sagt att katederundervisning ska ersätta målet om att lära eleven bli en god och aktiv samhällsmedborgare. Däremot förutsätter ett sådant mål att elever med intresse och förmåga ges möjlighet till en ambitiös och omfattande utbildning.
Då kan man också lyfta blicken från den eskalerande fokuseringen på yrkeskunskaper för alla. Sverige är känt för att utbilda skickliga civilingenjörer, men bara 20 procent av ingenjörerna arbetar fem år efter examen med uppgifter som kräver en sådan examen.
Samtidigt läser endast sex procent av studenterna i Sverige humaniora - i Danmark är motsvarande siffra drygt 20 procent. Specialistkunskaper är viktiga, men utan humanioras helhetsbild och diskussion om eviga frågor riskerar specialisterna bli ekrar i ett samhällshjul utan nav.
Den klassiska bildningen behöver inte ses som förlegad i anställningsbarhetens tidevarv. Tvärtom ger gammal kunskap goda analysmöjligheter av en snabbt föränderlig värld.
Och vad gäller nyttokalkylerna, har Danmark faktiskt högre BNP per capita än Sverige. Alla humanister till trots.