Gästen: Behovet av islamdemokrater

Politik2011-11-24 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

BEHÖVS KRISTDEMOKRATERNA? Den frågan ställs i den svenska ankdammen. Ger man sig ut på vidare vatten är det hur som helst klart att islamdemokraterna behövs.

För ska det styrelseskick vi hyllar ha en chans i Europas muslimska grannskap behövs ledare som trovärdigt kan göra gällande att Gud är med dem i kampen för demokrati. Egyptens liberaler må vara beundransvärda, när de till och med är redo att offra livet för demokrati och mänskliga rättigheter, i opposition mot militärledningen. Men styrkan finns inte där, för deras åsikter och livsstil kan upplevas som främmande av majoriteten. När vanliga människor vill ha en ny regim tror de snarare på Muslimska brödraskapet, som i åttio år verkat för nationell och social återupprättelse med islam som rättesnöre.

Knäckfrågan är då tolkningen av islam. Egypten har sina extremister. Men spåren av Iran och Saudiarabien avskräcker.

Dessutom: Egypten är ett land med självkänsla. Det lär bli något eget.

Men kanske påverkas Egypten av "Den turkiska marschen mot islamisk liberalism."

Så lyder en rubrik i boken "Islam utan extremer". Här tecknar den turkiske författaren Mustafa Akyol, själv praktiserande muslim, bilden av islam som en kraft för politisk frihet. Det är inte religionens fel att muslimerna förtryckts, skriver han. I själva verket ger islam argument för frihetlig mångfald med lika rättigheter för människorna inför staten och i samhället.

En glädjekalkyl, kan västliberaler tycka, och egyptiska islamister är skeptiska. Turkarna var en gång deras herrar, och deras tolkning av islam, som att stat och religion ska hållas åtskild utan sharialagar, är inte populär. Islam är politik eller ingenting, sa ayatolla Khomeiny. Utan att behöva hålla med är det uppenbart att religionen spelar en viktigare roll söder och öster om Medelhavet än hos oss. I Sverige kan Fredrik Reinfeldt utan efterräkningar meddela att han inte tror på gud. Medan Kristdemokraterna har det motsatta problemet, när de anser sig behöva förklara att första ledet i partinamnet inget betyder.

Den kristna tron i politiken har blivit förhandlingsbar, ett förhållande som nog bör välkomnas, med tanke på alternativet.

Vi har kvar att Sveriges statschef måste bekänna den rena evangeliska läran och i Förenade Kungadömet finns en drottning av Guds nåde som är trons försvarare.

Men överlag gäller i Europa vad en chefsrådgivare till Tony Blair förklarade när en intervjuare frågade om premiärministerns kristna tro: "We don’t do God", vi sysslar inte med Gud.

Men det gör man som bekant väldigt mycket i USA, och absolut i islams värld.