Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Snart är kön till anstalterna lika långa som när Idol kommer till stan. Men där slutar likheterna. Omkring 250 personer står i kö för att avtjäna sitt straff. Samtidigt är häkten och anstalter på många ställen runtom i landet överbelagda. Intagna får dela cell eller blir inhysta i förråd. Situationen utgör ett stort arbetsmiljöproblem för vårdare och intagna samt en säkerhetsrisk då det inte finns utrymme för att omplacera om bråk skulle uppstå och avskiljning skulle behövas. Ekonomin för Kriminalvården har under den senaste tiden varit kärv. I vintras begärde justitieminister Beatrice Ask (M) en extern revision av hur skattebetalarnas pengar använts. Revisionen visade att Kriminalvården bland annat ingått ett hyresavtal om ett häkte utan regeringens godkännande, vilket kostar 53 miljoner årligen fram till 2036. Kriminalvården har även haft höga kostnader för projektering av nya anstalter i Östersund och Haparanda. Kriminalvårdens verksamhet kostar, och en relevant frågeställning är om den ger valuta för pengarna. Av dem som suttit i fängelse är det fyra av tio som återfaller i brottslighet. En nolltolerans är inte realistisk att ha, men 40 procent är för mycket och ger en klar fingervisning om att arbetssättet inom Kriminalvården bör förändras. Siffrorna är inte förvånande då politiken snarare har haft fokus på förvaring än rehabilitering. En dag kommer de dömda ut, då de suttit av sitt straff och förhoppningsvis kan påbörja ett nytt liv utan stämpel som brottsling. Frågan är vilka personer vi får ut i samhället om det inte satsas på rehabilitering och behandling. Så länge Kriminalvården håller god kvalitet spelar det ingen roll i vilken regi den bedrivs. Finns det aktörer som kostnadseffektivt kan bedriva en god vård och behandling ska dessa användas. Den kortsiktiga ökningen av kostnaden som behandling medför ökar den långsiktiga besparingen, både ekonomiskt och mänskligt. Tiden på anstalterna kan minskas om en del av strafftiden förläggs till behandlingshem, vilket i sin tur minskar köerna. Det vore på tiden att starkare driva frågan med att öppna upp för privata aktörer att bedriva kriminalvård. Privata företag är sedan länge etablerade inom behandlingsverksamheten för exempelvis narkotika- och alkoholmissbruk eller olika typer av beteendestörningar. Då situationen ser ut som den gör i dag - med människor som får stå i kö för att avtjäna sitt straff, där fyra av tio återgår i brottslighet efter avslutat straff och där Kriminalvården snarare är en institution som bedriver förvaring än rehabilitering - då bör man tänka om.
