UPPHANDLINGSUTREDNINGENS slutbetänkande presenterades i mars och innehöll en del goda förslag. Bättre uppföljning och mer statistik är båda goda och viktiga komponenter för att den offentliga upphandlingen ska fungera. Men - vilket Per Molander, generaldirektör vid Inspektionen för socialförsäkringen, påpekade i en debattartikel i DN (11/5) - att höja nivån för när upphandling ska ske, från dagens nästan 300.000 till 600.000 kronor, är ett direkt otyg.
Poängen med att höja gränsen är att minska kostnaderna för det offentliga. Det kostar att genomföra upphandlingar, inget snack om saken. Men den som endast stirrar på utgiftssidan i de ekonomiska kalkylerna kommer inte att hitta någon organisation eller ens ett företag som går med vinst.
Förtjänsten med offentliga upphandlingar är delvis ekonomisk. De bidrar till ökad konkurrens och ser till att det offentliga inte betalar mer än nödvändigt för tjänster och varor. Det behövs. Redan i dag finns det problem med mindre seriösa värderingar som läggs strax under upphandlingsgränsen. Skulle gränsen höjas skulle väldigt stora belopp kunna undanhållas detta system.
Offentlig upphandling minskar risken för utbredd korruption och nepotism. Det är inte ett problem överallt eller hela tiden, men när det står politiker och tjänstemän fritt att själva välja utförare och leverantörer ökar risken för korruption avsevärt. Ett kontrakt till gubbens brorsas byggfirma här och en förlängning av ett onödigt dyrt avtal där och så försvinner stora summor som kunde ha gått till skola, barnomsorg, vägar och så vidare.
Också för de små och medelstora företagen är upphandlingen en välsignelse. Den fordrar visserligen en del administration, offertförfarandena är inte alltid enkla, men det är i övrigt ett jämnt spelfält. Skulle gränsvärdet höjas skulle förutsättningarna för småföretagen i Sverige försämras kraftigt. Det skulle kosta i såväl uteblivna arbetstillfällen och skatteintäkter som ökade bidrag.
Problemet med upphandling är egentligen inte upphandlingen i sig, utan hur den hanteras. Det finns stora problem, i hela landet, med hur upphandlingar genomförs. Till att börja med behöver det stora flertalet organisationer, alltifrån kommuner till statliga myndigheter, öka sin kompetens för upphandling. På alltför många ställen påminner förfarandet mer om en treåring som försöker diska än om en professionell verksamhet. Ökad kompetens skulle göra att upphandlingen blir ett mer precist instrument som både håller nere priser och ökar kvaliteten hos det levererade.
Uppföljning är en annan avgörande del. Ett vanligt problem är att det nästan inte sker någon uppföljning alls, vilket gör att upphandlingarna aldrig blir bättre. Mer uppföljning och bättre statistik över upphandlingarna skulle skapa väsentligt bättre förutsättningar.