Mattias Gardell, professor i religionshistoria i Uppsala, hemmastadd även i Kairo, brottas med våra föreställningar om islam. Han gav nyligen ut en bok om islamofobi. Sverige lyder under en "islamofobisk kunskapsregim", anser han.
Det låter som när feminister säger att kvinnor är förtryckta oavsett vad de själva anser om saken, eller när antirasister säger att den i Sverige förhärskande "strukturella rasismen" innebär att folk är rasister utan att veta om det.
Men om Gardell i sin strävan att punktera fördomar mot islam enligt flera recensenter gått överstyr vet han väldigt mycket om politisk islam.
Titeln må utmana - "Bin Ladin i våra hjärtan" - men hans bok från 2005 är värdefull inte minst för vad han berättar om nu aktuella Egypten.
Gardell bekräftar bilden av att förändring måste ske inom ramen för islam. Sekulära socialister/nationalister har prövats och misslyckats. Sekulära liberaler har ingen chans. För trovärdighet måste man åberopa islam.
Gardell skriver om framväxten av en "folkhemsislam" i mittfåran, som bygger välfärd och folkmakt underifrån, och tar avstånd både från passiv fromhet, förändring med våld och regimer man ser som underordnade väst.
Idag skulle enda fungerande alternativet till Mubarak-regimen vara de nätverk fromma egyptiska läkare, ingenjörer, arkitekter och andra högutbildade byggt upp samtidigt som de förföljts av makthavarnas polis.
EU:s utrikesministrar diskuterar nu Vitryssland och Egypten. Kris i alla väderstreck, bloggar Carl Bildt (M). Det handlar om vårt grannskap. Men medan EU ägnat Vitryssland aktivt intresse och nu åter skärper sanktionerna har inställningen till den egyptiska regimen varit mera avvaktande, trots att denna har betydligt mera blod på sitt samvete och under längre tid.
Varför? Det finns flera skäl.
Ett är en variant av Gardells islamofobi.
"Ja, islam sprider rädsla. Allt som sker i dess namn skapar upprördhet eller panik bland andra religioner", konstaterade den turkiska tidningen Hürriyet efter kyrkobombningen i Kairo för en månad sedan.
Ett annat är att Egypten alltsedan förre presidenten Sadat bröt med Sovjet uppfattats som bundsförvant till väst.
Ett tredje skäl till otydligheten är att väst, sett i backspegeln, förstört för sig själv och folken på plats alltsedan Napoleon invaderade Egypten och europeiska makter tog över ledartröjan från turkarna.
Nu senast har USA misslyckats i sina föresatser med kriget i Irak 2003 och med att påverka de auktoritära regimerna med sin verbala offensiv för demokrati - i ett tal av Bush 2003, med uppföljning av Obama i Kairo 2009.
Ser man till historien verkar bästa svaret på frågan vad väst nu ska göra för Egyptens demokrati därför vara - ingenting.