Sedan årsskiftet kan den som donerar pengar till vissa ideella föreningar i Sverige få en skattereduktion på upp till 1.500 kronor. Sverige är inte längre ett undantag i Europa - införandet av ett så kallat gåvoavdrag bröt en tradition av starkt socialdemokratiskt motstånd mot det som nedlåtande har kallats allmosor.
Men reformen har inte visat sig särskilt lyckad i backspegeln. Inte för att syftet var fel, utan för att stegen i rätt rikting var för små. Det som beskrevs som en samhällsreform landade i en mindre justering av skattereglerna.
Det maximala gåvobeloppet om 6.000 kronor som omfattas av skattereduktionen är mindre än hälften så stort som i Norge, förebilden för reformen, där beloppet motsvarar 14.000 kronor. Endast gåvor till vetenskap eller "hjälp till ekonomiskt behövande" omfattas av reglerna. I Norge medges skattereduktion för gåvor till ett betydligt bredare spektrum av föreningar: barn- och ungdomsarbete inom kultur, musik och litteratur samt naturbevarande föreningar, till exempel. Dessutom minskas floran av potentiella svenska mottagare genom ett krav på att mottagarorganisationerna måste anlita en revisor, trots att revisionsplikten för de flesta företag sedan en tid är borttagen.
Effekten av de höga kraven på mottagarna och de snäva beloppsgränserna märks redan tydligt: Av Sveriges närmare 400 hjälporganisationer med så kallade kontrollgirokonton har endast var åttonde ansökt hos skatteverket om möjlighet att ta emot avdragsgilla gåvor. En anledning kan vara ansökningsavgiften om 10.000 kronor samt årsavgiften om 7.000 kronor som måste erläggas till skatteverket. Små ideella föreningar missgynnas av detta och välgörenheten kanaliseras i stället till större organisationer, ofta med högre administrationskostnader.
Det är olyckligt, inte bara för att det begränsar gåvogivarnas valmöjligheter. Känslan av delaktighet i hjälpandet, ett nog så viktigt inslag i processen, förminskas när mindre föreningar i praktiken undantas från reglerna.
Större donationer från förmögna individer och storföretag till bland annat vetenskap och forskning kommer att vara en nödvändig del av framtidens svenska kunskapsekonomi. Men privatpersoners mindre donationer fyller också ett annat syfte. Ett samhälle som förväntar sig endast skattebetalare kommer också att få just detta. Om perspektivet däremot lyfts till att omfatta fler former av ekonomiskt stöd till behövande, stärks tanken på ett aktivt medborgarskap. Men då krävs att reglerna om skattereduktion ger gåvogivaren såväl goda valmöjligheter som förvissning om att pengarna inte äts upp av onödig byråkratisering. En ytterligare justering av reglerna om skattereduktion för gåvor, åtminstone upp till den norska nivån, vore välkommen.