Utredningen App to date överlämnades till konsumentminister Birgitta Ohlsson i onsdags. Den behandlar konsumentens ställning vid köp av varor och tjänster via telefoner med mera. Utredningen har flera förtjänster, ämnet är högst aktuellt och värt en översyn.
Det är lätt att bli upprörd över telefonräkningar på 50.000 kronor för en barnfamilj som bara låtit sitt barn använda läsplattan för att spela under en bilfärd. Spel som riktar sig till barn och erbjuder köp av tilläggsprodukter i spelet är en styggelse. Men det gör inte att föräldrarnas ansvar för deras barn minskar.
Givetvis kan det rättsliga förhållandet ifrågasättas. Inom konsumenträtten intar konsumenten traditionellt en kraftig särställning. Men trots att vi lagrar kontokortsuppgifter i mobiler och läsplattor som ett givet utgångsläge har den konsument vars apparat används av någon annan, exempelvis ens barn, för att köpa produkter utan att få ägarens godkännande ett större ansvar än om någon använder vederbörandes kontokort på samma manér.
Skillnaderna mellan kontokortet och telefonen är dock väldigt stora. Får någon tag på ens kontokort är det nästan givet att det försvinner pengar från kontot. Med kortuppgifterna går det att göra mycket otillåtet som ägaren inte kan råda över. Men telefonerna och läsplattorna har konsumenten praktiskt taget alltid möjlighet att dels spärra med en pin-kod, dels ändra inställningarna så att det inte utan vidare identifiering går att använda kontokortsuppgifterna för handel.
Som förälder kan man inte svära sig fri från ansvar för att det var jobbigt att läsa en instruktionsbok. Man har ett ansvar, mot sig själv och mot sina barn.
Ett annat problem är det okritiska förhållningssättet att exempelvis en läsplatta är en lämplig barnprodukt. Det förefaller för många föräldrar vara en given utgångspunkt, trots att de uppenbarligen inte förstår produkterna själva.
Men en läsplatta är inte en leksak. Och om man ändå finner det lämpligt att låna ut den till en sexåring bör man möjligen innan det ha gjort det väldigt klart att det inte är okej att handla för andras pengar. Det räcker inte att säga det snabbt innan man ger telningen en tio tums pekskärm fylld av glada färger. Det är inte uppfostran, det är en from förhoppning. Barn är inte vuxna människor och ska inte behandlas som sådana, särskilt inte av deras föräldrar.
Det vore olyckligt om regeringen går på utredningens linje i dessa frågor. Däremot vore det en behövlig välgärning att påminna många föräldrar om var huvudansvaret för deras barn vilar.
Är man inte beredd att ta det ansvaret är måhända ritblock och fantasi bättre lekredskap för barnen än en Ipad.