På LO-kongressen i helgen gjordes det klart att samarbetet med Socialdemokraterna ska fortsätta.
Därmed fortsätter även det systematiska sveket mot merparten av medlemmarna som antingen helt enkelt inte stöder partiets politik eller av andra orsaker inte vill att medlemsavgiften ska gå till partipolitik.
Även om samarbetet tillkom under tvång från Socialdemokraternas sida var det länge sedan facket motsatte sig det. LO:s främsta uppgift är numer att trygga sin egen politiska ställning, inte att ta till vara medlemmarnas intressen. Undersökning efter undersökning har visat att stödet för S bland LO:s medlemmar för flera år sedan passerade 50 procent-strecket och fortsätter att sjunka. Något som inte alls märktes bland kongressdelegaterna i helgen.
Därför var det märkligt att man valde att ta öppen strid med partiet i fråga om vinster i välfärden. Det är problematiskt av åtminstone två skäl. För det första är det, som Folkbladets chefredaktör Widar Andersson beskrev det, en icke-fråga. Intresset motsvarar inte på långa vägar de verkliga förhållandena, men fokuseringen innebär att andra, viktiga frågor inte behandlas. Det är allvarligt.
Det andra skälet är förstås att Stefan Löfven i praktiken har tagit vinsterna i försvar. Ett av få klara budskap han har gett än så länge är att det inte finns någon anledning att förbjuda vinster. Det har skapat ett inte föraktligt missnöje i partiets vänsterfalang, men Löfven vet att landet behöver företagen för att fungera och partiet behöver förhålla sig till verkligheten om man ska kunna återta regeringsmakten.
Den interna stormen höll dock på att försvinna i takt med att opinionssiffrorna vände uppåt. Den socialdemokratiska himlen började klarna upp. Det är i det läget som LO väljer att blåsa till strid över exakt samma icke-fråga och med en utgångspunkt som enbart accepteras av Vänsterpartiet.
Varje dag som striden fortgår minskar bilden av Socialdemokraterna som regeringsdugliga.
Kommer partiet att bestämma sin politik själva eller låta sig hållas gisslan av LO? Svaret är uppenbart och det är svårt att se vad man hoppas på att vinna i den här striden från fackets sida.
LO:s ledning framstår nu som mer isolerad än någonsin och förvirringen gränsar nästan till schizofreni. Man står varken upp för medlemmarnas intressen eller för partiets möjligheter att nå makten. I stället motarbetar de båda aktivt. Frågan är om de ens själva vet vilka de kämpar för längre?
Det enda som är riktigt klart är att det även framöver är LO:s medlemmar som dragit det kortaste strået.