Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Planet med utrikesminister Carl Bildt (M) och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, på väg till en ministerkonferens i Kabul, tvingades gå ned på den amerikanska Bagrambasen därför att den afghanska huvudstadens flygplats var under beskjutning. Det var ju tur att de rödgrönas krav i den gemensamma utrikespolitik de presenterade i februari, att USA måste stänga sina baser utomlands, inte redan hade hunnit förverkligas. Kan Afghanistan bli en valfråga? Ja, det är det redan. Kommer Afghanistan att påverka valresultatet? Inte så säkert. Enligt Bildt har regeringen varit angelägen om bred politisk enighet och stöd har man fått från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men Vänsterpartiet profilerar sig som motståndare till vår militära insats på FN:s sida. Regeringen påtalar som en svaghet hos de rödgröna att dessa inte kunnat enas i ett ärende som hamnar på regeringens bord strax efter valet, och som är av stor betydelse för Sveriges anseende utomlands. Man kan tänka sig att ett större terrordåd skulle stärka Vänsterpartiets ut-ur-Afghanistan-linje, men, som försvarsminister Sten Tolgfors (M) påpekat, har det folkliga stödet för insatsen ökat i svåra stunder. Mona Sahlin (S) tycker att Sverige ska vara i Afghanistan så länge som vi gör nytta, och att vi gör det nu. Men Miljöpartiet tycks vara på glid mot Vänsterpartiets linje. I sakfrågan, hur stabilisera Afghanistan på ett sätt så att landet kan fungera, pågår en ständig omprövning. "Det är som vanligt ett spännande läge", är Carl Bildts beskrivning av situationen i Afghanistan. Den ger inte fog för optimism. Men att sluta hjälpa Afghanistan skulle öka risken för terrorism och "säkra den bas för död inne i våra egna samhällen" som opiumproduktionen i talibantäta områden utgör, skriver Bildt i Svenska Dagbladet. Det är lättare att finna fel än rätt i Afghanistan och man kunde tro att Vänsterpartiet därför skulle kunna vinna röster på sin särlinje. Men betänk att Vietnam, som var en mycket större fråga, föga betydde i val. I stället sänktes kommunisterna i valet 1968 till tre procent, när Warszawapakten hade invaderat Tjeckoslovakien. Nästan lika illa gick det i valet 1940, efter Vinterkriget i Finland, när kommunisterna stödde både Hitler och Stalin. I valet 1944, när kommunisterna var enda oppositionsparti och Stalin tillfälligt hade bättre anseende, blev det drygt tio procent. Alliansen kommer i valrörelsen att peka på de rödgrönas oenighet om Afghanistan för att ifrågasätta deras regeringsduglighet. Men historien säger att det måste vara något närmare oss, om utrikespolitiken ska få större betydelse i val.
