Det finns i dag en acceptans för att den som känner sig förnärmad automatiskt även har rätt. Den som säger "Jag tycker inte om det här. Jag är kränkt" kan, sorgligt nog, förvänta sig att få som den vill. Det förutsätts inte längre att vederbörande dessutom ska motivera på vilket sätt detta ogillande skulle vara något som resten av samhället måste inte bara förhålla sig till utan dessutom anpassa sig efter.
Vårt moderna samhälle är långt ifrån felfritt. Det har åtskilliga problem och laster, många små och några stora. Till de mer skadliga hör tveklöst den ständigt ökande bristen på följdfrågor och ifrågasättanden som om den tillåts bli alltför långvarig riskerar att leda oss in på vägen mot en intellektuellt mycket mörk period.
För att avgöra ett påståendes giltighet och därmed även indirekt hur vi bör förhålla oss till det fordras att det undersöks noggrant. Att vi vrider och vänder, lyser upp dunkla vrår och att vi avstår från att i förhand avgöra frågan utifrån våra värderingar. Detta verkar dock bli alltmer sällsynt.
Det mesta frekventa försvaret för fenomenet är att det handlar om tolerans. Att var och en har rätt till sin bild och sin uppfattning. Det senare är förvisso sant. Misstaget som har gjorts är att anta att världen därmed ska acceptera varje människas uppfattning som fakta. I själva verket är beteendet ett skolboksexempel på respektlöshet. Det finns en verklighet som inte förändras av våra uppfattningar om den och utan interaktion med andra som kan tala om för oss när vi har fel kommer vi inte att utvecklas.
Bristen på följdfrågor är precis som avsaknaden av ifrågasättandet skadlig och bidrar till att simplifiera världen till den grad att den beskrivs på ett sätt som föga påminner om verkligheten. I stället för en balanserad bild möts vi av ett stort antal dåligt förklädda subjektiva bilder. Detta blir särskilt tydligt i medierna.
I Expressen publicerades nyligen en artikel (24/5) om en moder som sitter fängslad för mordet på sin sambo. Hon ska avtjäna sitt straff på ett fängelse långt från sin familj. I ett brev till Expressen skriver hon: "Så frågan är hur kriminalvården underlättar för föräldrar och barn som ändå mår dåligt i situationen att separeras från varandra. Förstår de inte vad familjer utsätts för?" I stället för att skriva tillbaka och fråga hur hon ser på sitt eget ansvar för familjens situation ägnas resten av artikeln åt upplysningen att hon heller inte fick permission för dotterns studentexamen. Därmed går artikeln från att vara intressant och upplysande till att bli propaganda.
När vi som kollektiv har börjat ge företräde för de enklaste alternativen och de mest högljudda kraven är problemet allvarligt. Fördelen är att lösningen både börjar och slutar hos oss själva. Genom att inte bara acceptera vad människor påstår, genom att ställa följdfrågor och genom att ifrågasätta kan vi börja bygga ett bättre, ärligare och mer respektfullt samhälle.