Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Det ligger ett förslag om ändrade regler för vissa ungas sjuklön på regeringens bord. I korthet är det nya att den som anställer en ungdom som tidigare haft så kallad aktivitetsersättning slipper betala dennes eventuella sjuklön under det första anställningsåret. Syftet med förslaget är att det ska bli lättare att anställa de unga i en grupp som haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det är bra att regeringen jobbar på att utveckla arbetslinjen och skapa bättre möjligheter för denna grupp unga att komma in i arbetslivet. Regeringspartierna vann i valet 2006 många röster i grupper som traditionellt röstat till vänster tack vare att man utlovade enklare vägar till riktiga jobb. En reform som denna minskar svårigheterna för en av de utsatta grupperna och är därför en liten men viktig del i att infria regeringens viktigaste vallöfte. Som socialpolitisk satsning är det dessutom svårt att hitta en lämpligare typ av åtgärd. Staten ska framförallt se till att hjälpa dem som har svårt att klara sig själva. Det är utifrån dem som man motiverar välfärdsstat och olika insatser, men tyvärr, när det kommit till kritan, har reglerna allt som oftast drabbat dessa grupper i stället för att hjälpa dem. Sjuklöneregeln som innebär att arbetsgivaren får betala sjuklönen under den anställdes två första sjukveckor är ett typiskt exempel på regler som försvårar för utsatta. Den infördes av en tidigare socialdemokratisk regering med förevändningen att staten genom att arbetsgivarna tvingas betala för sjukskrivningar skulle tvinga företagen att rätta till dålig arbetsmiljö för att hålla nere sina kostnader. En riskpremie för dålig arbetsmiljö, med andra ord. Problemet är att regeln inte bara fångar in arbetsmiljöproblem. Den sätter också käppar i hjulen för alla som är sjuka lite mer än vanligt, genom att det blir mycket dyrare för deras arbetsgivare att ha dem anställda. På grund av anställningstryggheten får naturligtvis ingen sparken på grund av sådant. Nålsögat har i stället blivit att få jobb. Det är typiskt unga med problem, gravida eller kroniskt sjuka som har fått betala reformens verkliga kostnad i form av utanförskap från arbetsmarknaden. Att lösa problemen för en grupp är bra men inte nog, man behöver gå längre. En förutsättningslös granskning av hur man ska lösa arbetsmiljöproblematiken utan att det får negativa bieffekter såsom de sjuklöneperioden har skapat vore önskvärt. Det är få system som i det långa loppet blir bättre av att man tvingas ta till undantag efter undantag för att få bort deras negativa konsekvenser. Behovet av många undantag är snarare en indikation på att grundregeln är mindre lyckad.
