Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
"Brevbäraren är förmedlaren av hänsynslösa överfall", gnällde Nietzsche. Den här veckan känner nog fler än vanligt igen sig i den tyske filosofens klagosång. Näringsminister Maud Olofsson (C) och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) har nämligen slagit sina kloka huvuden ihop och formulerat ett brev till alla börsnoterade företags valberedningar, där ministrarna begär att få veta vad företagen gör för att bättra på könsbalansen i bolagsstyrelserna. Olofsson och Sabuni bör hedras för att de bestämt tar avstånd från kvotering. Till syvende och sist är könsfördelningen ägarnas ansvar, slog de fast i en debattartikel häromdagen. Samtidigt kunde ministrarna inte låta bli att skjuta in att de flesta företag har kvinnor som kunder. Och att fler kvinnor i styrelserna därför torde ge större marknadsinsikt. Och därmed högre lönsamhet. Och att det därför ligger i företagens egenintresse att leva upp till regeringens jämställdhetsmål. Kanske har Olofsson och Sabuni rätt. Men att i egenskap av minister föra sådana resonemang i en rikstäckande dagstidning, det är ändå att ge sig ut på djupt vatten. För vad antyds egentligen? Jo, att de vet bättre än företagen själva hur marknad och kundunderlag ser ut. Att Olofsson och Sabuni bättre än bolagens valberedningar begriper vem som är rätt man eller kvinna för ett styrelseuppdrag. Det enda skäl man ser att inte gripa in och rätta till valberedningarnas misstag är att de insikter man själva besitter oundvikligen kommer att sippra ner till dessa mansdominerade lejonkulor, att profithungern kommer att övervinna den patriarkala stoltheten och att problemet därmed kommer att lösa sig självt. Även om slutsatsen, att regeringen borde hålla fingrarna borta från styrelserummen, är riktig, bereder resonemanget väg för alla möjliga typer av ingrepp i företags interna angelägenheter. Det hade faktiskt varit mer tillfredsställande om Olofsson och Sabuni hade motiverat sin politik utifrån genusteori. Till skillnad från de resonemang man nu för banar sådan feministisk argumentation inte väg för planekonomi. Mellan raderna skriver ju faktiskt Olofsson och Sabuni att hade den ekonomiska verkligheten sett annorlunda ut, och man inte hade kunnat förvänta sig att marknaden självmant skulle rätta till missförhållandena, då hade kvotering varit ett alternativ. Jämställdhetsarbetet i de statliga företagen är oroväckande i sammanhanget. Sju av tio kvinnor tackar nej till erbjudanden om styrelseuppdrag. Och därför har man fått bredda rekryteringsbasen avsevärt. Vilket rimligen måste innebära att man prioriterar de jämställdhetspolitiska målen framför gott ledarskap. Som sagt, den återhållsamhet regeringen trots allt uppvisar är hedervärd. Men i övrigt lyser varenda ideologisk varningslampa rött. Olofsson och Sabuni svarar rätt, men på fel fråga.
