Gäst: Minnet är ett tveeggat svärd
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
"Jag såg allt. Jag såg ett sjukhus i Hiroshima. Jag såg museet i Hiroshima, fyra gånger var jag på museet i Hiroshima. Det var 10.000 grader varmt på
Fredstorget". "Du har inte sett någonting - tu n’as rien vu à Hiroshima, rien." Så inleds Marguerite Duras vemodigt gripande dialog i Alain Resnais "Hiroshima, mon amour", en milstolpe i efterkrigstidens filmhistoria. Hon, en fransk aktris. Och han, en japansk arkitekt, en krigsveteran vars familj utplånades med tusentals andra när USAs flygande fästning fällde "Little Boy" över den japanska hamnstaden, den 6 augusti 1945. För precis 64 år sedan. Väpnade konflikter har alltid drabbat oskyldiga. Men först med modernitetens "totala krigföring" får civilbefolkningen bära den tyngsta bördan. Tolv veckor före det tredje rikets sammanbrott släppte allierade flygplan nästan fyra tusen ton brand- och sprängbomber över den tyska barockstaden Dresden. Trettio kvadratkilometer statskärna totalförstördes i eldstormen. Oersättliga kulturminnen gick förlorade, mellan 20.000 och 40.000 människor omkom. Hiroshima har liksom Dresden kommit att tjäna som symboler. Totalt var det många 100.000 civila som förlorade livet i andra världskrigets bombräder över axelmakternas städer. Under de sista krigsåren tillkämpade sig de allierade nästan fullständigt luftherravälde. På nätterna rullade de brittiska
Lancesterplanen ut bombmattor över tyska städer.
På dagarna förmörkades himmelen av USAs jättelika flygande fort. Atombomberna över Japan dödade 140.000 människor i Hiroshima, 80.000 i Nagasaki. Två utropstecken efter en konventionell bomkampanj som redan kostat en halv miljon livet. Strategin var genomtänkt. Det gällde att slå sönder fiendens industri och infrastruktur, utan att riskera egna soldater i onödan. När bomben över Hiroshima hittar sina förespråkare är det erfarenheterna från Iwo Jima spökar. 1945
stormade den amerikanska marinen vulkanön med 110.000 man. Striderna rasade i några veckor. Av runt 18.500 japanska soldater gav sig bara drygt 200. Resten var stupade eller föll för egen kula. Alternativet till "Little boy" och "Fat Man", en invasion av Japan, tänkte man sig därför, skulle ha urartat till en slakt. Efter att det sista fientliga arméförbandet krossats skulle civilbefolkningen fortsatt kampen, med påkar och spjut. Hundratusentals, kanske miljoner amerikanska soldater skulle ha fått sätta livet till, enligt Washingtons beräkningar. Somliga kritiker ställer sig skeptiska till de kalkylerna. Andra ifrågasätter USAs krav på Japans ovillkorliga kapitulation. Hade man agerat med större diplomatisk fingerfärdighet hade många människoliv kanske kunnat räddas. Det har gått 64 år. Idag är Japan och USA allierade i kampen mot terrorismen. Minnet är ett tveeggat svärd, påminner Alain Resnais. Vi måste glömma för att leva vidare. Vi måste minnas för att inte upprepa samma misstag om igen.