Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
"Ju allvarligare ekonomiskt läge, desto större blir det politiska utrymmet" slog Aftonbladets ledarsida fast häromdagen, i ett försök att ingjuta lite mod i oppositionen. I ett avseende är det förstås helt fel. Hög arbetslöshet och låg produktivitet leder till sjunkande skatteintäkter och växande budgetunderskott. Mindre pengar i statens plånbok betyder begränsat svängrum för beslutsfattarna. Här skiljer sig statens finanser faktiskt inte nämnvärt från den enskildes privatekonomi (så länge staten motstår frestelsen att snurra igång sedelpressen). Den som till äventyrs försökt spendera sig ur en privat ekonomisk kris torde därför ha viss förståelse för Anders Borgs restriktiva politik. En av de tydligaste indikationerna på hälsotillståndet i ekonomin är den snabbt stigande arbetslösheten. Men trots att problemen vi står inför i Sverige är allvarliga, har vi klarat krisen någorlunda hyggligt i jämförelse med många andra EU-länder. Det är först när siffrorna studeras under lupp som ett mer typiskt svenskt problem framträder: den dramatiskt höga ungdomsarbetslösheten. Ungas svårigheter på den svenska arbetsmarknaden har uppmärksammats under en längre tid. Under 2008 var ungdomsarbetslösheten i Sverige den sjätte högsta i Europa. Efter Rumänien, Italien, Ungern, Grekland och Spanien. Men i krisens tecken har problemet förvärrats markant. I juni var 48.000 personer i åldersgruppen 18 till 24 år anmälda som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det är en fördubbling sedan juni i fjol. Sverige är faktiskt näst sämst i Europa på att få unga i arbete, enligt aktuella siffror. Hur blev det så här? I en rapport pekar Svenskt Näringsliv på ett par viktiga faktorer: En centraliserad lönebildning och höga ingångslöner, som gör arbetsgivare mindre benägna att anställa personer med bristande arbetslivserfarenhet. Och ett starkt anställningsskydd, som gynnar dem som redan har en fast anställning, men som missgynnar personer vars förmåga och kompetens ännu inte prövats. Att reformer på dessa områden leder till sjunkande ungdomsarbetslöshet vet vi av erfarenhet från Danmark. Ändå tvekar regeringen. Borgerligheten har lärt sig att välja sina strider, att inte stöta sig med fackförbunden i onödan. Och facket vägrar se problemen. Med andra ord tycks vi ännu inte nått smärtgränsen. Fortsätter utvecklingen i tangentens riktning, och problemen förvärras ytterligare, lär regeringens spelrum dock snart vidgas. Tillståndet är diagnostiserat. Måtte bara inte boten komma för sent.
