Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Ett uråldrigt transportmedel är på frammarsch. I klimatdebattens fotspår har tåget lyfts fram som ett miljövänligt alternativ till flyg, buss och bil. Det är inte rälsens enda attraktionskraft. Avregleringen av flygtrafiken för några år sedan gav fler avgångar och lägre priser. Sedan 2006 måste inrikesresenärer dock krångla sig igenom ett rigoröst EU-anpassat säkerhetsarrangemang innan de kan kliva på planet: metalldetektorer ska passeras, bärbara datorer genomsökas, handbagage röntgas, tandkrämstuber och hygienartiklar ska stoppas i en liten plastpåse och granskas av kritiska ögon. Sådant slipper man om man tar tåget. Bilen å sin sida är ett bekvämt transportmedel, men långsammare än tåget på många längre sträckor. Dessutom har stigande bensinpriser gjort privatresan dyrare. Det är alltså inte förvånande att persontrafiken med tåg ökade med sex procent i fjol. Nu är svenskarnas kärleksrelation till tåget allt annat än okomplicerad. Ständiga förseningar och höga biljettpriser är vanliga klagomål. Nästan vart tredje X2000-tåg var försenat i januari och februari. I höstas var 40 procent av "höghastighetstågen" försenade. Pendeltågen är ofta överfulla. Och samtidigt höjer SJ biljettpriserna, därtill enligt en prissättningsmodell som många tycker är komplicerad och svårbegriplig. Att svensk tågtrafik är i behov av rejäl översyn är tydligt. Och därför är det välkommet att regeringen öppnar upp för full konkurrens på den kommersiella persontågsmarknaden. Redan den 1 juli i år tas ett första steg, när marknaden för veckosluts- och helgtrafik släpps fri. Om regeringen får som den vill öppnas hela den nationella persontrafiken på järnväg för konkurrens från och med den 1 oktober 2010. Lägre priser, fler avgångar och större prisflexibilitet är målet. Flygavregleringen är förebilden. Det finns anledning att hoppas på rejält förbättrade villkor för passagerarna. Samtidigt bör det påpekas att formerna för tågtrafiken inte är allt. Den svenska infrastrukturen är kraftigt eftersatt, efter några år med passiva socialdemokratiska regeringar. De summor alliansen avsatt för underhåll och upprustning är betydande, men inte tillräckliga. Mycket mer måste till. Tidpunkten för rejäla satsningar är den rätta. Lågkonjunkturen sänker kostnaderna, samtidigt som infrastrukturarbeten skapar sysselsättningstillfällen i hela landet. På längre sikt bidrar god infrastruktur dessutom till tillväxten. I den moderna tjänsteekonomin flyttar människor på sig mer. Billiga och snabba transportmedel är en förutsättning. Om trafiken därtill är miljövänlig, är det förstås ett plus.
