Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Fredagen var en mörk dag för Saab. VD:n tvingades lämna in en ansökan om företagsrekonstruktion. För många anställda och inte minst deras familjer stegras oron ännu mer än under den mörka hösten och vintern. Men någonstans måste man i den här typen av omvälvande situationer gå tillbaka till grunderna för politiken om man ska hitta rätt. Tror man att staten är bättre på att driva företag än vad det privata näringslivet är? Och vad visar empirin? Svaret är naturligtvis att staten inte är bättre och att tidigare erfarenhet visar att så inte är fallet. Det vet majoriteten av svenska folket och vid den linjen håller näringsminister Maud Olofsson (C) klokt nog fast. Ändå är det lätt att känna med alla som riskerar att bli arbetslösa. Men tyvärr räddar inte statssubventioner deras arbeten i långa loppet. Det kan bara riktiga jobb på en riktig arbetsmarknad göra. Om det blir i ett rekonstruerat Saab eller någon annanstans måste framtiden få utvisa. Ett rekonstruktionsförfarande har trots allt inletts. Det är inte samma sak som konkurs. Rekonstruktion innebär en möjlighet att släppa delar av skuldbagaget och bygga vidare på de livskraftiga delarna. Saabs rekonstruktion kommer att ge problem för andra. Saab var vid årsskiftet skyldigt en och en halv miljard till externa fordringsägare. Till detta ska läggas cirka åtta miljarder i interna skulder inom ägarkoncernen. Uteblir betalning till underleverantörerna riskerar en ny våg av kedjekonkurser, liknande den i början av 1990-talet, breda ut sig. Av handlingarna i rekonstruktionsansökan framgår att fordringsägarna fått rejäla räntebetalningar, vilka orsakat nästan en fjärdedel av förra årets förlust. Att lejonparten av detta kommit ägaren General Motors till del är uppenbart. Man kan utifrån detta konstatera att deras ägande av Saab varit hänsynslöst. Bolaget har drivits med förlust, och då har det fått kredit inom koncernen i stället för kapitaltillskott. Det gör att ägarna årligen kunnat inkassera stora räntor och att när bolaget inte går att driva vidare får underleverantörerna ta smällen. Det enorma skuldberget gör att även om krisen inte hade kommit hade det nästan varit omöjligt att driva företaget med vinst. Som modell för ägande och företagande är detta beteende en katastrof. För rekonstruktören blir det en grannlaga uppgift att reda ut Saabröran. Enklare är det för den som söker de skyldiga för den uppkomna situationen; de finns bland rövarna i Detroit. Inte i Rosenbad.
