LEDARE: Gäst: En förtalad generation?

Varje generation ska artbestämmas. Generation X, de som föddes efter babyboomen på 1940- och 1950-talet, brukar beskrivas som karriärsugna och ironiska till sinnelaget. Generation Y, dit 80-talisterna räknas, är självupptagna, illojala opportunister. De är den första generationen som inte växt upp med det kalla krigets skugga hängande över sig - Den sorglösa generationen. Nu tar "den sorglösa generationen över" och med det växer ett nytt samhälle, radikalt annorlunda från efterkrigstidens folkhemsbygge, fram. Åtminstone om man får tro Anders Parmen, ekonomie doktor, författare till "Generation Y - framtidens konsumenter". I ett samhälle statt i ständig förvandling ligger det i sakens natur att generationerna antar alltmer specifika karaktärer. På bara ett decennium har omständigheterna förändrats till den mildra grad att barn inte längre har så mycket gemensamt med sina föräldrar. Likasinnade söker de bland jämnåriga. På arbetsmarknaden ställs generationsgrupper mot varandra. Detta lägger grunden för en diskussion kring vilken generation som är mest förfördelad och vilken som är lyckligast lottad. Ibland i termer av vilka som "bygger Sverige" och vilka som lättsinnigt njuter av välfärdssamhället frukter. Underförstått i de flesta sammanhang stämmer den senare beskrivningen in på 80-talisterna. Men alla håller inte med. Gustav Fridolin, den unge riksdagspolitikern som blev reporter på TV 4, är en av dem. I boken Blåsta! Sveket mot 80-talisterna målar han motsatt bild. 80-talisterna jagas från korttidsvikariat till korttidsvikariat. De tackar inte nej till "tråkiga" jobb - de får, i tider av skyhög arbetslöshet, vara glada om de över huvud taget bjuds till en anställningsintervju. De skördar inte frukterna av välfärdssamhället - de är offer för dess nedmontering på 1990-talet. Mediebilden av 80-talisterna må bära ett korn av sanning. Men bara i så mån den beskriver en liten, lyckligt lottad grupp med vassa armbågar och rika föräldrar. Det är bra att Fridolin nyanserar debatten. I många avseenden har han rätt. Det går att vrida och vända på de flesta förhållanden och karaktärsdrag. 80-talisternas omtalade utsvävningar i varuhusen och på krogen är kanske ett fattigdomstecken. Ett försök att fylla tomrummet i ett avideologiserat och sekulärt Sverige. Det sägs ju att unga mår allt sämre. Å andra sidan finns det en fara i att utse 80-talisterna till offer. De flesta generationer har haft sina svårigheter och motgångar. Offerstatus leder lätt till självbedrägeri, den blir en sköld att gömma sina personliga misslyckanden bakom. Om det är något 80-talisterna inte behöver, så är det att berövas sin
känsla av ansvar.

Ledare: Gäst: En förtalad generation?