Finansminister Magdalena Andersson (S) har gjort en ordentlig resa under den gångna mandatperioden. Inledningsvis hånades hon för sina beskrivningar av svensk ekonomi och de offentliga finanserna vid maktövertagandet. Sakta men säkert har respekten för finansministern stigit. Nu verkar dock trenden åter vara på väg att vända.
Det hör till spelets regler att den sittande regeringen kan ta åt sig äran för ekonomiska utvecklingar den inte själv rår över. Har man i vart fall inte kvävt utvecklingen är det åtminstone något. Men Andersson envisas med att gå längre än så. Hon jobbar hårt för att ge en helt annan bild av svensk ekonomi än vad verkligheten medger.
I juli kallade finansministern Sveriges ekonomi för urstark och ett par veckor senare när regeringen samlades på Harpsund förkunnade hon att tillväxten är god. Hon kostade i vanlig ordning på sig att gå till attack mot Alliansen: ”Jag får kritik av mina borgerliga motparter för att måla ekonomin ljus, men det är så siffrorna ser ut.”
John Hassler är professor i ekonomi vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet. Han uppmärksammade nyligen i ett inlägg på Facebook att beskrivningen av ekonomin inte stämmer.
Sverige har i själva verket den lägsta tillväxten per capita i hela EU. Det vill säga sämre än allt ifrån Grekland, som närmast har varit tvångsförvaltat i åtta år, till Storbritannien som plågas av stor osäkerhet i samband med det stundande utträdet ur EU.
Hassler påpekar att tillväxt inte är allt och att Sverige på många sätt är ett fantastiskt land. Det har han rätt i. Likaså när han poängterar att diskussionen inte bör handla om vem som ska ha äran för den goda svenska ekonomin, utan om varför det går så dåligt.
Med riksdagsvalet runt hörnet är det dock också ofrånkomligt att diskutera varför regeringen känner sig nödgad att ljuga om hur ekonomin ser ut. En förklaring är att statsminister Stefan Löfven (S) utgår från att valet är förlorat och försöker höja förväntningarna på nästa mandatperiod för att göra livet surt för sin efterträdare.
En annan möjlighet är att prognoserna om ett historiskt lågt valresultat för S har gjort att alla förbehåll lämnats vid vägkanten. Gör och säg vad som helst – bara det ger en röst. Det är också möjligt att det beror på att S inte vill diskutera invandring. Den låga tillväxten per capita är delvis beroende på den omfattande invandringen.
Oavsett anledning är det ovärdigt att rikets finansminister låter sitt förhållande till sanningen ta sig så fantasifulla uttryck mitt i en valrörelse. Frågan tränger sig på. Vad av allt S påstår går egentligen att lita på?