När Stefan Löfven förra veckan pekade ut Folkpartiet som en tänkbar regeringspartner avfärdade Jan Björklund det som ”pinsamt”. Men några dagar senare ville Björklund förbjuda vissa bolagsformer i välfärden, och i sitt inledningstal vid Folkpartiets landsmöte i går lät han som en vänsterfeminist.
Björklunds vänstertrevare handlar nog om flera saker.
Efter sju år med Alliansen finns det en regeringströtthet hos allmänheten, en oformulerad idé att allt skulle blir bättre om bara någon annan tog över.
Detta hanterar Björklund dels genom att rabbla upp allt som har blivit bättre sedan 2006 – en lista så lång att han blev andfådd när han läste upp den. Men samtidigt kan han inte låta bli att litet populistiskt säga det han tror att folk vill höra, som att riskkapitalbolag inte hör hemma i välfärden.
Men det handlar sannolikt också om att Björklund har blivit ensam representant för sin FP-falang i regeringen.
När Nyamko Sabuni fortfarande var jämställdhetsminister stod hon och Björklund för den mer högerlutande kravliberalismen, medan Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag representerade den mer vänsterinriktade socialliberalismen. Men Sabuni byttes ut mot Maria Arnholm, som är feminist och socialliberal.
När Björklund nu säger att Folkpartiet ska gå till val på en tredje pappamånad och samtyckeslagstiftning vid våldtäkt är det kanske inte så mycket hans egna prioriteringar som de andra FP-ministrarnas.
I synnerhet Birgitta Ohlsson, som många folkpartister ser som sjävklar efterträdare som partiledare, har ju profilerat sig som feminist.
Men det är inte givet att landsmötet röstar igenom den tredje pappamånaden. I förslaget till nytt partiprogram står redan i första kapitlet, där liberalismen definieras: ”Skillnader som följer av människors fria val ska inte utjämnas av olitiker. Liberal rättvisa handlar om lika förutsättningar, inte om lika resultat”.
En och annan folkpartist lär hävda att föräldraledighet är ett sådant fritt val som politiker inte ska lägga sig i.
Samtyckeslagstiftning kan det också bli bråk om. Det är lockande för politiker som vill verka handlingskraftiga att säga ”samtycke” när människor är upprörda över friande våldtäktsdomar. Men det finns feminister som hävdar att en samtyckeslag skulle sätta ännu mer fokus på våldtäktsoffrets beteende – visade hon att hon ville eller inte – och det skulle snarare vara ett bakslag för jämställdheten.
Det tråkiga för den som vill se ett tydligt borgerligt Folkparti är att den socialliberala falangen tycks ha kopplat greppet om partiet. Kravliberalerna får ägna sig åt skolfrågorna, medan socialliberalerna dominerar jämställdheten, som ska bli FP:s nya profilfråga.
Skulle Birgitta Ohlsson ta över som ny partiledare efter valet 2014 är Stefan Löfvens samarbetsplaner kanske inte så orealistiska?
Framförallt kan vi räkna med fler och fler pappamånader – i strid med de liberaler som menar att skillnader som beror på människors fria val inte ska utjämnas av politiker.