Ikonernas ikon. Så brukar Andrej Rubljovs 1400-talsikon föreställande treenigheten omnämnas. Fadern, Sonen och den helige Ande sitter vid ett bord. Till och med Gud är en relation. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att det var relationer som påve Franciskus utgick från när han via videolänk nyligen föreläste på TED2017-konfernsen
Idén att varje person är unik och har en okränkbar värdighet, men är beroende av mötet med andra människor, brukar kallas personalism, Det är en filosofi med rötter hos katolska kyrkofäder och med en stark koppling till den kontinentala kristdemokratin.
Personalismen vänder sig mot en atomistisk människosyn – att var och en är en ö – och betonar i stället vårt behov av olika slags sammanhang. Ett kristet sätt att se det är att vi alla är delaktiga i skapelseprocessen: vi formas av de människor vi möter samtidigt som vi är medskapare till de personer vi har en relation till.
När påven talar om vikten av solidaritet – broderskap – ska det således inte förstås som ett vänsterpolitiskt ställningstagande där lösningen på varje problem är en större stat. I stället handlar det om en inställning som vi har en fri vilja att säga ja eller nej till. Är våra medmänniskor slit-och-slängprodukter som finns till för vår egen njutning och vinning? Om vi svarar nej på den frågan så manar det också till ansvar, både i den lilla och den stora världen.
Ju större makt och inflytande över andra människor, desto större ansvar menar påven. Den som får mycket makt riskerar också att tappa omdömet och skada andra människor. Det är det som händer i totalitära stater: människor blir medel i stället för mål och reduceras till spelpjäser i strävandet efter exempelvis det klasslösa eller renrasiga samhället.
Framtidens namn är hopp, konstaterar Franciskus. Han fortsätter med att slå fast att det räcker med en enda person för att hoppet ska finnas och att den personen kan vara du.
Påvens föreläsning landar därför i slutsatsen att vår framtid inte enbart vilar i händerna på politiker och företagsledare. I stället finns en enorm kraft hos de människor som förstår att det krävs både ett ”du” och ett ”jag” för att det ska bli ett ”vi”.
I Sverige har Franciskus ofta lyfts fram som en vänsterpåve. Men den som lyssnar på hans föreläsning finner inget stöd för en sådan tolkning. Kärlek är inte detsamma som kravlöshet. Barmhärtighet är inte per automatik höga skatter. Ödmjukhet är inte att tro att politiker alltid vet bäst.
När makt flyttas från politiker till medborgare och vi betraktar våra medmänniskor som unika personer i stället för som anonyma delar av ett kollektiv, kan vi också sträcka ut en hjälpande hand. De dygder som under lång tid varit borgerlighetens är i samklang med en kristen människosyn.