Betesskadorna från älg har minskat något i Norrbotten, rapporterar Sveriges Radio (10/7). Detta bland annat som en följd av att många älgar skjutits de senaste åren i länet. Enligt den senaste inventeringen så har skadorna minskat i drygt hälften av de inventerade områdena i norra Sverige jämfört med förra året. Men trots minskningen så är betesskadorna från älg på ungskog fortfarande omfattande.
Den årliga inventeringen av betesskador i ungskog (Äbin) som presenterades i juli visade på ett fortsatt högt skadeläge i norra delen av landet. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har som mål att de årliga betesskadorna på tall får vara max 2-5 procent, men i Norrbotten ligger skadorna långt däröver, på 11,3 procent, enligt årets mätning. Det finns alltså mycket kvar att göra.
I ett pressmeddelande kommenterade Torgny Hardselius, ordförande för Norra Skogsägarna, inventeringen. ”Vi har fortsatt för höga skador i samtliga län. Nu behöver alla parter ta sitt gemensamma samhällsansvar för att minska betesskadorna i och med det ökande behovet av skogsråvara både inom träindustrin och till omställningen mot ett fossilfritt samhälle”.
De stora betesskadorna innebär stora ekonomiska skador för skogsägarna och i förlängningen för samhället i stort. I ATL (5/7) presenterar Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist myndighetens undersökning som visar att hjortdjuren årligen betar bort skog motsvarande över sju procent av bruttoavverkningen i Sverige. Detta skapar en samhällsekonomisk kostnad, i form av produktionsbortfall inom skogsnäringen, på 7,2 miljarder kronor årligen. För den enskilde skogsägaren kan hårt betade planteringar naturligtvis innebära ekonomiska konsekvenser för flera generationer framåt.
I ljuset av detta behövs åtgärder. Det krävs en bättre balans mellan skog och vilt. Skogsstyrelsen anser att skogen behöver tid att återhämta sig. Receptet de presenterar är enkelt uttryckt: det måste planteras mer tall och skjutas mer älg och andra hjortdjur. Och nog kommer det att behöva vara en hög älgavskjutning för att hålla ned skadenivån.
Men inte minst krävs att jägarna och skogsägarna jobbar närmare tillsammans. Den gemensamma avsiktsförklaring om klövviltsförvaltning som yttrades 2016 mellan skogsbrukets aktörer och Svenska Jägareförbundet måste följas upp och utvecklas. I de län som lyckats bäst är det som en följd av att jägare och markägare jobbat fokuserat tillsammans. Båda sidor är också överens om att noggrann inventering, forskning och utökad rådgivning är vägen framåt.
Både jakt och skogsbruk är viktiga näringar och de är båda beroende av en god balans i skogen. Ofta finns nära band mellan gruppen jägare och skogsägare och inte sällan överlappar grupperna. På lokal nivå fungerar dialogen som regel bra. Så trots vissa målkonflikter och återkommande tjuvnyp bör båda parter ha ett intresse av att lösa situationen. Alternativet, mer politik och lagstiftning, borde båda sidor vilja undvika.