När Karl Petter Thorwaldsson äntrade scenen på Vänsterdagarna i Göteborg var det första gången någonsin en LO-ordförande höll tal på ett arrangemang av det parti som i dag heter Vänsterpartiet. Det markerar ett historiskt skifte för en rörelse som i hundra års tid lagt stor vikt vid att tydliggöra den fundamentala värderingsskillnaden gentemot ytterkantsvänstern.
Att Thorwaldsson, som ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott och tidigare SSU-ordförande, inför Vänsterpartiet talar om en gemensam klasskamp och varnar för fascismen (men inte kommunismen) är häpnadsväckande.
Vänsterpartiet ger utifrån sina kollektivistiska principer förenklade svar på svåra problem. De resurser som skapas av de förhatliga företagens vinster verkar räcka till hur mycket välfärd som helst. Frågan är bara var resurserna ska hämtas ifrån om Vänsterpartiet får sin vilja igenom och avskaffar det privata näringslivet i enlighet med partiprogrammet.
Hur har partiledaren Jonas Sjöstedt konkret tänkt sig att det ska gå till? Hur ska kapitalismen avskaffas och ägandet av produktionsmedlen upphävas? Inte med Stalins och Castros metoder, väl? Sjöstedt kunde omöjligen precisera detta, när han intervjuades av SVT inför valet 2018.
Om bristen på realism i dagspolitiken inte är nog skäl för LO-ordföranden att hålla sig på armlängds avstånd från Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, så saknas det inte andra skäl i historisk närtid, när partiet var kommunistiskt och sovjettroget.
Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som strävat efter att införa diktatur i Sverige. Så sent som 1979 stod följande rader att läsa i partiets studiematerial ”Studier för socialism”:
”När socialismen väl är genomförd finns det inga reella möjligheter för en övergång till kapitalismen annat än genom kupper eller militär inblandning utifrån”.
Förre partiledaren Lars Ohly sörjde Berlinmurens fall. Vänsterpartiets nuvarande ordförande Jonas Sjöstedt var i flera år aktiv medlem i ”Kommunistisk ungdom”. Svärmandet för regimen i Venezuela är bara den senaste i en lång rad av omhuldade maktfullkomliga vänsterregimer.
Vänsterpartiet har aldrig på allvar gjort upp med den mörka politiska historien och det är en skam att LO-ledningen, som är en helt integrerad del av S, nu söker sig till dem man i årtionden motarbetade för att de hotade demokratin.