Den digitala revolutionen har pågått i decennier, datorer finns i varje hem – för att inte säga i varje ficka. Det är dessutom en utveckling vi vet kommer att fortsätta. Ändå utbildas svenska skolbarn till att bli framtidens digitala konsumenter, inte producenter.
Vi ser oss gärna som ett framtidsland, Spotify är ju ursprungligen huvudsakligen svenskt, och sträcker lite extra på vår kollektiva rygg.
Men i praktiken är det inte mycket som talar för det. Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) är betydligt bättre när det gäller digitala frågor än vad utbildningsminister Jan Björklund (FP) är. Bra för UD måhända, men mindre lyckat för svenska elever.
Situationen i Sverige är inte unik. I praktiskt taget hela västvärlden bestod datorutbildningen av att lära sig att använda Microsofts Office-paket: att skriva text, göra enkla tabeller i kalkylblad samt att göra presentationer till varje överflödigt möte.
Med stor välvilja kan man kalla det för en kontorsutbildning, men en mer ärlig variant vore att kalla det för ett slag i luften. I många länder har det börjat bli bättre.
Irländaren J. Paul Gibson, en data-vetare som började undervisa på grund av frustration över kunskapsnivån, har i sin verksamhet visat att det går utmärkt att lära ut grundäggande programmering till barn redan i femårsåldern. I Harlem, New York, har fyraåringar lärt sig att programmera hushållsrobotar.
Dessa är bara några exempel och borde inte förvåna. Vi vet redan att hjärnan är som bäst lämpad för att lära sig språk i unga år och programmering är inget annat än ett specifikt sätt att berätta hur något ska göras.
I Estland håller ett projekt på att genomföras där alla i första klass ska få lära sig grundläggande programmering. Även i Storbritannien görs framsteg på skolschemat vad gäller programmering.
I USA avslutades nyligen Datavetenskapsveckan där över 20 miljoner ungdomar har provat på att programmera under en timme eller mer. Företag som Google och Facebook är engagerade och många företag som lär ut programmering har tillhandahållit särskilda övningar för detta – och allt har varit fritt tillgängligt för hela världen.
Om vi vill vara en framtidsnation har vi inte råd att förpassa våra ungdomar till en framtid som eviga konsumenter. Alla kan eller vill inte bli programmerare, men alla kan lära sig att förstå hur datorer och program fungerar. Och de som får mer-smak kan skapa program som formar och underlättar våra framtida liv, som många har gjort före dem. Men då måste skolan ge dem chansen.
I nuläget förbereder vi våra unga på ett liv som digitala konsumenter – är det verkligen en lämplig ambitionsnivå?
Det förefaller vara mer i samklang med vår självbild och önskningarna för våra efterkommande att ge dem en stabil grund att stå på – även digitalt.
Det är hög tid att programmering blir något som alla får ta del av. Ju tidigare, desto bättre.