Tidigare i år kom Pisa-rapporten som visade att svenska elever visar upp allt sämre resultat i skolan. Rapporten skakade om i den svenska idyllen och flera förståsigpåare - företrädesvis på vänsterkanten - anklagade regeringen för att ligga bakom det dåliga resultatet.
Men kan någon tro att regeringen, som haft regeringsinnehavet sedan 2006, kunnat åstadkomma något sådant på åtta år? Det är en utveckling som pågått alltsedan slutet av 1960-talet, då flumpedagogiska metoder började användas i skolan, och då betygen sattes på undantag.
Det var dåvarande utbildningsministern Olof Palme (S), i Tage Erlanders regering, som är upphovsmannen till dagens dåliga svenska skola. Alliansregeringen försöker rätta till det, men över 40 års försummelser förändras inte på kort tid. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har fått utstå spott och spe från försvarare av flumskolan när han vill införa mer läxor, betyg i fler årskurser och ordning och disciplin i skolan.
Det borde vara en mänsklig rättighet att få gå till skolan och ta del av lektioner utan störande moment. I dag är det i flera klasser nästintill omöjligt att få studiero när stöket är som värst, när elever surfar på sina datorer och pratar i sina mobiler.
Detta vill inte flumvänstern inse och förstå.
Dessutom ska eleverna komma till skolan och delta i undervisningen. Alltfler skolkar, visar statistiken.
Drygt 21 000 gymnasieelever fick studiebidraget indraget på grund av skolk under det förra läsåret, det är 6,5 procent av Sveriges omkring 324 000 gymnasieelever. Centrala Studiestödsnämnden skärpte riktlinjerna för skolk 1 januari 2012.
Efter fyra timmars obefogad frånvaro under samma månad ska skolorna rapportera in skolket. Vi kan vara säkra på att all sådan frånvaro inte rapporteras. Så skolket är sannolikt än högre.
Drygt hälften av dem med indraget studiemedel får återbetalningskrav, och 20 procent av dessa hamnar hos Kronofogden. 63 procent av skolkarna är pojkar.
Gymnasieskolan är frivillig - än så länge. Så det är svårt att förstå att elever skolkar från en utbildning som de själva valt att gå på.
Det är också svårt att förstå de föräldrar som klagar på indragna studiemedel. De menar att de inte klarar sin tillvaro utan dessa pengar. Men studiemedlet ska inte ses som ett bidrag för överlevnad. Det ska ses som en möjlighet för ungdomar att studera vidare.
Föräldrarnas engagemang i skolarbetet måste uppenbarligen bli betydligt bättre.