Huvudtemat när folkpartiledaren Jan Björklund sommartalade i Göteborg i söndags var bostäder. ”Det saknas egentligen i dag bara två saker på svensk bostadsmarknad. Det ena är marknad. Och det andra är bostäder. Det är hög tid att ändra på det”, sade Björklund i talet som var både ideologiskt och, kanske just därför, högst relevant.
Allianspartierna håller som bäst på med sitt förnyelsearbete och partiledarna har flera gånger hörts säga att de ska ”ringa in samhällsutmaningarna”.
För att kunna göra detta krävs det förmåga att vara självkritisk och att lyssna på väljarna, men också att knyta an till sina grundmurade idéer om frihet för människor och på marknader.
Under alliansregeringens åtta år vid makten gjordes inte tillräckligt för att reformera bostadsmarknaden, vilken under decennier präglats av överregleringar. En del förändringar genomfördes, bland annat blev det lättare att hyra ut sin bostad i andra hand. Större reformer uteblev dock. Och att införa marknadshyror var det inte tal om.
Att Folkpartiet nu bestämt sig för att tala om just det är således välkommet. På Dagens Nyheters debattsida (23/8) presenterades ett reformförslag i tio punkter, med betoning på friare hyressättning och snabbare byggprocesser. Bland annat föreslogs också ett ”uppmjukat” strandskydd.
I sommartalet samma dag satte Björklund bostadsbristen i ett historiskt sammanhang. Bostadspolitiken, med bruksvärdessystemet och regleringspolitik, är ett arv från krigsregleringarna vid andra världskriget. Det fanns motiv att införa systemet då, men inte att behålla det 70 år senare. Bostadsmarknaden präglas i dag av planekonomins brister, förklarade Björklund riktigt, och i kontrast till den rödgröna regeringens föreställning om att den sönderreglerade marknaden behöver fler politiska ingrepp.
Byråkrati utgör ett hinder för nybyggnation, och när det byggs för lite i förhållande till hur många som efterfrågar en bostad trissas priserna upp och de som ska köpa en bostad får oftast skuldsätta sig rejält. En annan baksida är att det skapas svarta marknader för hyreskontrakt, vilket dessutom har utnyttjas av kriminella nätverk.
När följden av politiken blir att informella kontakter eller gedigen kreditvärdighet är helt avgörande för en så grundläggande sak som att kunna flytta hemifrån eller till en ny stad för att jobba, då kan regleringarna knappast längre sägas fylla sitt syfte.
Efter åratal av en bristfällig bostadspolitik vore det emellertid fel att tro att ett fåtal förslag skulle lösa problemen, men att Folkpartiet nu har ringat in tio konkreta reformer för en friare bostadsmarknad är åtminstone en god början.