Högskolor och universitet återfinns numera över hela landet. Politikens mål är att hälften av en årskull ska genomgå högskoleutbildning. I dag är det runt 35 procent. Det gör att Sverige ligger relativt högt i andel högskoleutbildade i befolkningen, nummer sju bland OECD-länderna.
Sverige utmärker sig på flera sätt. Nästan 90 procent av högskolans grundutbildning finansieras av skattemedel. Av dessa går runt hälften till forskning. I nästan alla andra länder är det grundutbildningen som får huvuddelen av medlen. I Sverige står personalkostnaderna för de anställda för 62 procent av högskolans kostnad. Antalet forskarutbildade har ökat snabbt.
Nu börjar allt fler röster ifrågasätta vad samhället verkligen får ut av alla forskare. I boken ”The return to meaning” (Oxford University Press 2017) problematiserar Mats Alvesson, Roland Paulsen och Yiannis Gabriel betoningen av forskning framför undervisning inom samhällsvetenskaperna.
Problemet som framträder är att svenska samhällsvetenskapliga forskare ofta skriver och publicerar för varandra och för sin egen karriär. De når inte ut till ett större vetenskapligt samtal och påverkar inte samhällsdebatten. Forskningen som skulle leda till ökad kunskap om verkligheten har blivit ett självändamål. Mats Alvesson har sammanfattat läget med att ”Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många skrivit så mycket med så lite att säga till så få”.
För oss som står utanför den akademiska världen är det inte lätt att veta om våra skattemedel används på bästa sätt. Det är svårt att mäta kvalitet i forskning. Men ett sätt att närma sig problemet är kanske att titta på de offentliga verksamheter som akademiserats under senare år. Antalet professorer inom pedagogik, socialt arbete och kriminologi har mångdubblats på några årtionden och med dem också antalet lägre forskare och forskarassistenter.
Men har svensk socialtjänst, svensk skola och svensk polis under samma tid blivit effektivare organisationer och mer attraktiva arbetsgivare? Tyvärr är svaret att de i stället fått stora problem. Professioner som skulle gynnas av närmare band till forskning har i själva verket tappat i status.
Den som kritiserar utvecklingen med allt fler forskare blir ofta svepande beskylld för att vilja dra tillbaka klockan och låta högre utbildning bli förbehållet en liten elit. Men svenska skattebetalare betalar årligen runt 60 miljarder till den högre utbildningen. Självklart måste pengarna åtföljas av ett intresse för hur de används. Skulle det till exempel vara bättre att likt andra länder lägga mer resurser på grundutbildningen än på en växande byråkrati av forskare?