I debatten om hur samhället ska skydda sig och slå tillbaka mot extremism och extremistiska organisationer som Islamiska staten sägs det ibland att muslimer och muslimska samfund och organisationer har ett särskilt ansvar. Inte sällan bemöts det med befängda påståenden om rasism eller islamofobi.
Efter att två män gripits i Göteborg misstänkta för terrorbrott i Syrien 2013 diskuterades detta ämne i Aktuellt (23/7). Abd al Haqq Kielan är imam i Örebromoskén och en av de som deltog i programmet. Han menar att muslimer visst har ett särskilt ansvar. Skälet han anger är rent praktiskt – det är det enda som fungerar. ”Det är vi som har möjligheten att träffa familjen innan de åker ner. Vi kan träffa ungdomarna och vi vill ju nå dem innan de sugs in i sekten och försvinner bortom den mänskliga horisonten och ner i de våldsbejakande aktiviteterna.”
Att en muslim skulle ha ett personligt ansvar för vad en annan människa gör bara för att de delar tro är naturligtvis fel. En muslim har heller ingen att skyldighet att be om ursäkt för vad andra muslimer gör. Det innebär dock inte att muslimer och muslimska organisationer inte har ett ansvar.
Kampen mot Islamiska staten och därtill underlydande organisationer är omfattande. IS utgör ett hot mot hela det demokratiska samhällssystemet.
Det är en utmaning som delar vissa karaktäristiska drag med hotet från Ryssland. Den ryska ledningen har ett helt annat sätt att se på världsordningen och vad och hur man kan bete sig. Båda konflikterna påminner därigenom om Kalla kriget som i stora drag var en ideologisk maktkamp. Precis som då kräver dessa samtida utmaningar att vi står upp för det som vi håller kärt.
I stället för att backa undan från det vi tror på ska vi hävda det än hårdare. Människor måste ha medel och mål att förverkliga sina egna liv och framför allt känna att de har den möjligheten. Det är inte minst det senare som brister i dag. I många svenskaproblemområden finns det en utbredd känsla av att inte kunna avgörasin egen framtid. Det i sig är ett problem som behöver åtgärdas. Utanförskapskänslan isolerar och minskar möjligheten att påverka utifrån. Även under de bästa omständigheter är det osannolikt att den som är på väg att radikaliseras skulle sätta ett stort värde på råd om hur vederbörandes religion bör uttolkas från någon som inte delar den. Detta är själva upphovet till muslimernas ansvar. Precis som imam al Haqq Kielan sade, muslimerna är de enda som kan göra det.
Alla har ett ansvar i kampen mot extremismen. Inte för att man tillhör en viss grupp, utan för att man är en del av ett samhälle som måste försvaras.