På sätt och vis är det irrelevant hur Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson uttalar sig, eftersom man ändå aldrig vet var man har partiet. Men hans anklagelser mot Moderaterna och Kristdemokraterna måste ändå ha slagit något slags rekord i avsaknad av självinsikt och självkännedom.
Till Expressen (22/1) sade Jonsson: ”… om det skulle vara så att de säger att ’vi skiter i sakpolitiken, för oss är det viktiga att sabotera och göra upp med våra värsta motståndare för att kunna blockera’. Då har vi ju fått en ny formering inom svensk politik.”
Och vad gjorde Centerpartiet (och Liberalerna) för ett år sedan? Gjorde man inte upp med sina politiska motståndare ”för att kunna blockera” Sverigedemokraterna? Det man ville ”sabotera” handlade inte ens om konkret sakpolitik utan att förhindra andra parter från att få inflytande. Var det trots allt inte C och L som skapade ”en ny formering inom svensk politik” genom att rösta emot sin egen statsministerkandidat och släppa fram en rödgrön minoritetsregim?
Vad är det då Moderaterna och Kristdemokraterna har gjort? Jo, man fattade beslutet att tillsammans med Vänsterpartiet och med stöd av Sverigedemokraterna skjuta till 2,5 extra miljarder kronor till kommunerna och välfärden i en särskild ändringsbudget. Detta utöver de 5 extramiljarder som Jöken-partierna nyligen tvingades avisera i den kommande vårbudgeten.
Därmed skrotades bland annat Miljöpartiets friår (betald ledighet till vissa utvalda) och Centerpartiets ingångsavdrag (en skattsubvention för att anställa unga och nyanlända) liksom statsminister Stefan Löfvens (S) så kallade ”innovationsråd”.
Det är kanske ett misslyckande för Jöken-partierna, men en nyttig påminnelse om att regerandet inte är fyra år av skyddad verkstad. Det är riksdagen som bestämmer. I en ledare i Göteborgs-Posten (23/1) påpekar Karin Pihl bland annat att: ”Centerpartiet kan inte bara bestämma att det ena eller andra partiet ska ”krokas av” från inflytande. Har man inte tillräckligt med mandat i riksdagen så har man inte tillräckligt med mandat i riksdagen.”
Pihl konstaterar vidare att makten utgår från folket och att det inte är oppositionens fel att Januaribygget är klent. Problemet är att det är en svajig konstruktion från första början, som i dag har ett unikt svagt stöd bland väljarna.
Den splittrade oppositionens partier, som tillsammans är större än regeringsunderlaget, agerade som man normalt gör i ett parlament. Det innebär att man i enskilda sakfrågor kan tänka sig konstruktiva samtal om gemensamma intressen, trots stora skillnader i andra frågor. Det är rätt väg att gå.
Det betyder inte att de medverkade i något köpslående – som 73-punktöverenskommelsen – och gjorde avkall på sin egen vilja och röstade för förslag som egentligen saknar stöd i riksdagen, för att få fram sin politik i en annan fråga.
För många är det obegripligt att de tidigare allianspartierna ända sedan valet 2014 inte agerat för att få största möjliga genomslag i riksdagen. Både Decemberöverenskommelsens och Januariöverenskommelsens felriktade försök till mobbning och utfrysning av Sverigedemokraterna har visat sig vara rena drivhuset för partiet. Erfarenheten från kommuner som normaliserat förhållandet visar att då slutar också SD att växa. Och det är ju inte heller betydelselöst att man då får möjlighet att bedriva borgerlig politik, i stället för att frivilligt lämna över makten till en S-ledd minoritetsregering.