I undersökningar svarar många unga att jobben är en viktig valfråga. Hos en stor del finns samtidigt en önskan om att politiken ska erbjuda någonting nytt. Just därför är det nödvändigt att påminna om någonting gammalt.
Det är inte alla som minns politiken under Socialdemokraternas och Göran Perssons styre. Arbetslöshet sopades under mattan med förtidspensioneringar och en utbredd bidragskultur. ”Perssonpengar” var på riktigt ett begrepp som användes om statsbidrag till kommuner och offentliga verksamheter – som om pengarna var hans och inte medborgarnas.
Missnöjet mot bidragspolitiken, där skattefusk och svartjobb var konsekvenser, började dock snart sträcka sig långt in i arbetarrörelsen. Många såg orättvisan i att vissa skulle jobba och betala höga skatter medan andra tog svartjobb för att behålla bidragen. Så skapades inte sammanhållning. Med en annan politik hade fler kunnat få ett riktigt jobb, med lön men också arbetskamrater, semester, pensionspoäng och självkänsla.
När de fyra borgerliga partierna gick samman och bildade Alliansen för tio år sedan var det just med en idé om en bättre politik för Sverige. Då Socialdemokraternas svar till människor var att låta dem stå passiva med mössan i hand formulerade de borgerliga partierna något annat. Utgångspunkten var att det ska löna sig att arbeta och att alla som kan och vill ska få vara med och bidra. Arbetslinjen tog form.
Efter valsegern 2006 tog den borgerliga regeringen konkret tag i att öka drivkrafterna för jobb, och införde jobbskatteavdragen. Reformer som Rut, Rot, och sänkt restaurangmoms har också varit sätt att få fler i arbete. Gemensamt för dessa har dessutom varit att jobb som tidigare utfördes svart har blivit vita.
Efter åtta år med en borgerlig regering har synen på fusk och svartjobb förändrats. Den bidragskultur som odlades har bytts mot arbetslinjen. S tonar nu därför ner retoriken för att inte framstå som ett förlegat bidragsparti. I grunden vilar dock partiet på samma bristande tilltro till människors förmåga att ta ansvar som alltid tidigare.
Socialdemokraternas huvudnummer i valrörelsen är ingen bärande idé om ett bättre Sverige. Det är en utbyggnad av statligt subventionerade traineeplatser för unga. Det vittnar om ett förändringsarbete som uteblivit under åtta år i opposition. På samma sätt som under Perssons tid ska arbetslöshet gömmas i statistiken och människor ställa sig i kö för politikernas utportioneringar.
Den borgerliga grundsynen är en annan, en tro på att människor kan och vill ta ansvar för sig själv och för andra. Politikernas uppgift är att uppmuntra utbildning och bereda väg för riktiga jobb. Det borde vara det givna valet för alla unga som tycker att jobben är viktiga och som fortsatt vill ha ett samhälle som tror på människan.