När det går dåligt för ett parti har ofta en rad olika anledningar samspelat och resulterat i sjunkande väljarstöd. Partiet kan i det läget ta väljarna på mer eller mindre stort allvar. Ett bra sätt att visa att man tar väljarna på minsta möjliga allvar är att förklara nedgången med att man inte har lyckats nå ut med sitt budskap, att väljarna helt enkelt har fel.
Just så synes Socialdemokraterna hantera det faktum att partiet nu på allvar närmar sig jumbonivåerna från Håkan Juholts turbulenta tid som partiledare. I Sifo-undersökningen som presenterades i SvD (16/5) fick S endast 25,9 procent av väljarstödet. Under Juholts tid sjönk partiet ned till 24,6.
Carin Jämtin (S), partisekreterare, förklarar i SvD (17/5) att problemet är väljarnas höga förväntningar och att man inte har varit tillräckligt bra på att förklara sina intentioner. Lars Engqvist, tidigare S-statsråd och vice statsminister, förklarar även han kräftgången i opinionen med att folk hade förväntat sig snabbare förändringar (Expressen 17/5). Det är en analys som är långt bortom välvillig. Få väljare kan ha väntat sig särskilt mycket av S, annat än möjligen en vag förhoppning om att de skulle göra något. Konkreta förhoppningar var omöjliga att ha. Stefan Löfven var väldigt noga med att ge så få besked som möjligt. De utfästelser han ändå gav har han ägnat tiden som statsminister åt att bryta.
Miljöpartiets ministrar gör visserligen bort sig dagligen. Exempelvis tycks Åsa Romson inte kunna komma i närheten av offentligheten utan att skämma ut sig själv, sitt parti och landet. Gustav Fridolin är inte mycket bättre. Att en minister skulle vara med i en musikvideo och gnälla över landets politik var bortom fantasins gränser för många, tills Fridolin blev utbildningsminister. Men detta påverkar inte MP mer än på marginalen eftersom deras anhängare inte bryr sig, kärntruppen tycks resonera ungefär så.
Socialdemokraternas väljare däremot bryr sig om regeringsduglighet och det är en av få saker Löfven och hans ministrar inte har visat prov på. Justitieministern hasplar ur sig att man kanske ska börja tvångslikvidera företag. Utrikesministern förefaller främst ägna sig åt att försämra landets relationer till andra länder. Listan kan göras mycket lång.
Att väljarna nu börjar lämna S beror varken på höga förväntningar eller dåligt framförd politik. Det beror på en inkompetent hantering av rikets affärer vilken har kommunicerats väldigt tydligt. Det är andra gången på kort tid som väljarna flyr från partiet. För S återstår den stora frågan om de är villiga att komma tillbaka även den här gången. Det är inte givet.