Ni skriver om behovet av ett nytt samhällskontrakt. Det är ju en väldigt teoretisk term. Vad är det ni faktiskt menar?
– Jag är ju statsvetare och filosof i grunden. Något samhällskontrakt finns naturligtvis inte. Det närmaste man kan komma är väl grundlagarna. Men vad det handlar om är ju i grunden ett slags outtalad ansvarsfördelning mellan det privata och det offentliga. Och det är uppenbart att staten inte levererar, vilket vi visar empiriskt och vi går igenom ett antal områden.
Staten lever helt enkelt inte upp till sina åtaganden?
– Precis. Staten har tagit på sig en massa viktiga uppgifter och levererar inte på det som är statens viktigaste uppgifter. De har trängts ut av en massa andra saker, som egentligen marknader och gemenskaper skulle kunna sköta. Där kan statens roll vara att komplettera de andra aktörerna.
Vad är det staten inte klarar av i dag?
– Om vi tittar på det mest basala – statens kärnuppgifter, kollektiva nyttigheter kan vi säga. Kostnaderna för polis, rättsväsende och försvar 2016 motsvarade bara 2,5 procent av BNP. Lägg till kostnaderna för grundforskning och miljöskydd så är du uppe i drygt fyra procent. Kostnaderna för grundläggande socialt skydd för människor med svåra sjukdomar och funktionshinder, behovsprövade bostadsbidrag och stöd till socialt utsatta motsvarar 6,2 procent av BNP. Lägger vi till grund- och gymnasieskola är vi totalt inte uppe i mer än 16 procent. Samtidigt har vi ett skattetryck på 44 procent av BNP och de offentliga utgifterna uppgår till hela 49,5 procent, mer än tre gånger så mycket. Då måste de här ansvarsområdena fungera.
Det finns kort och gott en hygglig utvecklingspotential i staten?
– Ja, och det är vad ledamöterna av Ratioakademien utvecklar i den här boken. Grundsynen är staten som ett utvecklingsprojekt. Staten är viktig, för att marknader och gemenskaper ska fungera, men också för att det som staten ska producera, såsom trygghet och säkerhet, faktiskt blir verklighet.
Vad ser ni reformmöjligheter då?
– Vi har tänkt oss fem reformområden som vi kallar för Möjligheternas land, och det handlar om att fortsätta den reformprocess som påbörjade på 1980-talet och som kom av sig 2010. Den processen handlade om att skifta ansvarsfördelningen från stat till människor, marknader och gemenskaper. Nu är man på väg tillbaka till den gamla dåliga modellen. Trots att det är den här reformpolitiken som har gjort att det går så bra för Sverige som det ändå gör.
Hur snabbt behöver det här göras?
– Ju snabbare man kommer igång desto bättre. Nu är det mycket som inte fungerar och det har skapat ett väldigt missnöje som fortsätter att växa i alla delar av befolkningen och det är farligt. Staten måste fokusera för att leverera.