Försvinnande få nyanlända med kort utbildning väljer att utbilda sig. Efter två år med uppehållstillstånd är det bara mellan tre och fyra procent som har valt skolbänken (SR 19/7). Det är inte förvånande men likväl ett kraftigt underbetyg för den svenska integrationspolitiken.
Statistiken kommer från Arbetsförmedlingen och gäller fram till början av året. Förra året uppvisade samma magra resultat. Det finns flera anledningar till att det är på det viset. Många nyanlända saknar studievana. Åtskilliga tror säkerligen att de inte kommer att klara av utbildningen. Andra tror att de inte behöver den, de vill hellre jobba och försörja sig.
Problemet är förstås att svensk arbetsmarknad inte är direkt välkomnande mot människor utan motsvarande gymnasieutbildning – alldeles oavsett var de är födda, vad de heter och hur de ser ut. Bland dem med enbart förgymnasial utbildning är arbetslösheten 20,5 procent, medan den endast är 6,2 bland dem med gymnasiekompetens. Svensk arbetsmarknad är hänsynslös i sin effektivitet och utrymmet för lågkvalificerad arbetskraft är lägre än i många andra länder.
Alliansen har tillsammans med regeringen beslutat att införa utbildningsplikt för nyanlända och den som inte deltar i utbildningen ska bli av med sin ersättning Men det är ändå värt att fråga sig hur mycket av den rådande ordningen som beror på dem som kommer hit och hur mycket som beror på oss och hur vi tar emot.
Att så anmärkningsvärt få nyanlända med kort utbildning har valt att utbilda sig säger också något om hur väl integrationen har fungerat i Sverige, det vill säga inte alls. Det brukar sägas att den som kommer till Sverige får lära sig att hantera kontakten med det offentliga, till exempel att söka bidrag, men inte hur landet fungerar i övrigt. Ingen kan väl tro att några direkta insikter i det svenska samhällets mellanmänskliga funktioner ska ha traderats till dem som kommer hit om vi inte ens har lyckats förmedla behovet av grundläggande utbildning och hur man skaffar sig den?
Det är gott och väl att samhället ställer vissa krav på människor. Det är ett stort steg i rätt riktning från den kravlöshet som har rått tidigare, den mentalitet som såg på människor som kom hit som i behov av bidrag och inget annat.
Men det är också värt att rannsaka den egna verksamheten och se över hur vi faktiskt har agerat för att få nyanlända att utbilda sig. Samma metoder används säkerligen för att uppnå även andra saker, säkerligen med samma usla resultat. Vi har inte råd att inte lära av våra misstag.