Det har gått drygt ett år sedan Stefan Löfven (S) tog över som statsminister, grusade Vänsterpartiets drömmar om Rosenbad och bildade minoritetsregering med Miljöpartiet. Som i ett försök att släta över interna stridigheter utnämnde Löfven själv regeringen till ”samarbetsregeringen”. Efter ett år vid makten framstår regeringen dock som föga sammansvetsad. I många frågor står den dessutom svarslös.
SvD:s politiske kommentator Göran Eriksson tog häromdagen ett roligt grepp och menade att det efter ett år vid makten var dags för utvecklingssamtal för Löfven. Den liknelsen skvallrar också om att Sverige i en tid då stora samhällsfrågor kräver politiska svar har en lärling på statsministerposten.
Hösten efter valet var turbulent. Löfven spelade ett högt spel då han försäkrade riksdagens talman om att han såg sig ha förutsättningar att få igenom sin budget. Det fick han inte. Han hotade då med att utlysa ett extra val, vilket resulterade i den kritiserade decemberöverenskommelsen och att Vänsterpartiet ändå fick inflytande över regeringens budget.
Detta parlamentariska läge utgör en del av förklaringen till att Löfven främst har ägnat sig åt att tillsätta olika samordnare och råd och att gräva ner frågor i utredningar, i stället för att möta dem med handlingskraft. Men till bilden kan också en rad klavertramp läggas. I fråga om utrikespolitik märks det senare KU-prickade erkännandet av Palestina och det osmidigt hanterade Saudiavtalet. Inrikes sticker bland annat hanteringen av Bromma flygplats och Förbifart Stockholm ut. Att Åsa Romson är vice statsminister, men ändå inte, har också väckt frågor om regeringens inre liv.
Det är inte konstigt att förtroendesiffrorna är låga – och då har inte ens det politiska innehållet nämnts. Över välfärden har regeringen likt en blöt filt lagt vinstutredningen och näringslivet och landsbygden har belastats med nya pålagor. Bostads- och arbetsmarknaden är i behov av frihetliga reformer, vilket har blivit akut mot bakgrund av trycket i asylmottagningen. De svar Löfven hitintills har presenterat har dock mest gått ut på att andra ska göra mer. Makten att reformera systemen ligger dock hos regeringen.
Den elev som inte får godkända resultat och ser ut att missa målen får på utvecklingssamtalet höra att hemläxorna behöver göras mer noggrant, att grupparbeten kräver verkligt samarbete och att det måste till egen ansträngning för att klara proven. Vill Löfven vända sina låga förtroendesiffror, men framförallt visa det ledarskap som efterfrågas och behövs för att utveckla Sverige, räcker det inte med att tillsätta ännu en samordnare.