Dokumentärfilmen Någon annan betalar finns sedan i torsdags tillgänglig på Youtube. Med humor som vapen har slöseriombudsmannen Martin Borgs granskat slöseri med skattepengar runt om i landet. Borgs arbetar på uppdrag av Skattebetalarnas förening, men uppgiften ligger emellertid i alla skattebetalares intresse.
Slöseriombudsmannens budskap sammanfattas väl i den tidigare ministern Gustav Möllers i sammanhanget ofta, och i filmen av Inga-Britt Ahlenius, citerade mening ”att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Mitt i en valrörelse där Socialdemokraterna och vänsterpartierna går till val på höjda skatter, och även Alliansen ser behov av förstärkningar av statsbudgeten om ett par år, är ett välbehövligt perspektiv hur befintliga skattemedel kan användas mer effektivt.
Det gäller inte minst på kommunal nivå, där en stor del av skatterna betalas in och används. I filmen visas några av de exempel på slöseri som Borgs har samlat i boken 365 sätt att slösa med dina skattepengar (Hydra förlag). Många exempel är hämtade från kommunerna. Och inför lokalpolitikernas misstag och försök att sätta kommunen på kartan är det som Borgs själv uttrycker: ”Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta”.
Bland annat har Karlstad kommun köpt Hells Angels klubblokal för 3,1 miljoner kronor. Syftet var att bli av med mc-klubben, men sedan gjorde kommunen fel vid uppsägningen varpå Hells Angels har blivit kommunala hyresgäster som nu dessutom ställer krav på renoveringar. I Götene kommun ville politiker satsa på turism i Jan Guillou-karaktären Arns fotspår och lade 100 miljoner kronor på att bygga upp Medeltidens Värld. Det blev dock aldrig någon succé utan förvandlades snabbt till ruiner.
Fallet från Karlstad visar på behovet av kompetens och fungerande rutiner. Satsningen i Götene är i sin tur ett slående exempel på vad politiker helt enkelt inte ska ägna sig åt. Att ansvarsutkrävandet sedan inte är tillräckligt mellan val, vilket även diskuteras i Borgs dokumentär, är ytterligare en fråga.
Det går att skratta åt politikernas – och tjänstemäns – påhitt, men på djupet är de många bäckarna små där skattepengarna rinner i väg ett allvarsamt bekymmer. Varje skojigt projekt som prioriteras framför kärnuppgifter så som vård, skola och omsorg, trygghet och försvar är just förslösade skattekronor. Den politiska uppgiften torde i stället vara att genom minskad byråkrati och bättre prioriteringar göra det enklare för människor att förverkliga sina idéer lokalt – och på så vis bidra till stärkt attraktionskraft.
Ibland tycks det dock vara tuffare att prioritera och vara en nejsägare än att höja skatterna – trots att det innebär att någon annan då tvingas spara och hushålla med sina pengar.